Det var ett vackrare ljus hos Stubben
Jag växte upp på Hisingen före Den stora segregationen.
I kvarteret bodde förstås varvsarbetare och brevbärare med polerade kopparbunkar och flygande gäss av porslin på väggarna. Men det var blandat och där fanns också tjänstemän med slips och ett annat sätt och andra vanor.
Som Stubben och hans familj i porten intill.
Det hände att det ringde på vår dörr och en luggsliten figur med ett platt paket under armen stod där och frågade efter Stubben. För det var lätt att ta fel eftersom Stubbens bodde som vi, två trappor upp till vänster, fast i porten bredvid.
Stubben var skollärare. Fast den mesta av tiden hade han varit tjänstledig och ägnat sig åt något helt annat: konst.
Hans son Ingemar var min bästa kompis och jag var ofta där. Trots att våra lägenheter var identiskt lika var det på något vis ett vackrare och klarare ljus hos dem.
På väggarna hängde tavlor, överallt. Och låga bokhyllor med böcker.
Hos Stubben åt jag fisk för första gången i mitt liv. Alltså inte fiskpinnar utan riktigt fisk med ben. Stubben visade hur jag skulle göra.
En gång när jag och Ingemar var där satt Stubben och drack öl i storarummet med en konstnär som var ganska full.
Han var förbannad på en rik jävel inne i stan som inte ville köpa hans tavlor. Han slog ut med armarna så att ölet skvätte och visade hur man gjorde processen kort med den typen av människor under franska revolutionen.
”Tjopp, tjopp, tjopp, bara!”
Hemma hos oss pratade vi aldrig om franska revolutionen.
En annan gång följde jag med Ingemar in till stan och Gumperts bokhandel eftersom han hade fått i uppdrag att hämta en bok där som Stubben beställt och som just kommit från tryckeriet. Det var en diktsamling av Gunnar Ekelöf.
”Hm, tänkte jag. Gunnar Ekelöf? Tydligen så viktig att det gällde att få tag i den så fort som det bara gick.”
Ofta när jag var där gick Stubben omkring i något slags säckiga pyjamasbyxor. Att byta om för att det var främmande där brydde han sig inte om.
Han pratade med spetsiga i:n eftersom han kom från Fjällbacka och drog titt som tätt högerhanden bakåt genom håret.
Jag kan inte minnas att han och jag pratade så mycket med varandra. Men han lyssnade väl när Ingemar och jag pratade och en gång gav han mig utan några kommentarer en bok skriven av Carl Jonas Love Almqvist. Den var ljus som hans lägenhet och handlade om en man och en kvinna som åkte ångbåt en sommarmorgon.
En gång när Ingemar och jag var ensamma i lägenheten ringde en konstnär från Stockholm. Han håller på Djurgården och heter Albin Amelin, sa Ingemar. Och så tjänar han massor av pengar på att måla blommor och dricker den dyraste konjaken som finns att få tag i.
Ingemar visade mig en tavla med en kvinna med sjalett som hängde där, som Albin Amelin hade gjort och som Ingemar sköt gem på med gummisnodd när han var liten. Det sprätte så läckert när gemen träffade det tjocka färglagret.
Den tavlan tyckte jag om eftersom den var så tydlig. Men de andra som kallade sig Göteborgskolorister förstod jag mig inte på.
I dag är Arne Stubelius, som han hette, död och området socialt rensat.
Dörrarna in till ljusare rum och andra världar har stängts och över alltsammans vilar nu en regngrå sörja av arbetslöshet och socialbidrag, tatuerarverkstäder och nerklottrade butiker med smuggelcigarretter.
