Den uteblivna klassresan

Anneli Jordahl lämnar inte den berättelse om klass som präglat hennes liv och genomsyrat hennes arbete, men den här gången väver hon in den i en större berättelse om drömmar och kärlek. Det gör den kraftfullare; sorgligare, starkare, närmare.

Det är så fiktionen vinner över faktaredogörelsen – den för oss inte längre från verkligheten, utan tvärtom så nära den vi kan gå. Fiktionen uppenbarar sanningen. Inte den privata, individuella utan den större, allmängiltiga.

Att Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona har självbiografisk grund har Jordahl redan talat om i flertalet intervjuer. Den bygger på hennes mors liv som ung, ensamstående mor och följer hennes faktiska liv så långt och djupt modern förmått minnas. Resten har Jordahl med författarens frihet fyllt i. Att hon, till skillnad från många andra författare som anstränger sig blå i ansiktet för att skilja fiktion från levt liv, låter sin roman vara öppet grundad i den egna biografin gör boken en tjänst. Det uttalat självbiografiska undviker spekulationer, och efterhand sjunker det verklighetsbaserade ödet undan och blir oviktigt för läsaren. Kvar blir romanen, och den berättelse om söndertrasad längtan som angår oss alla.

Mona är ung när hon lämnar föräldrahemmet i Dalarna för att arbeta som hembiträde i Östersund. Hon gör sig vidlyftiga drömmar om staden – flickan från landet betraktar den jämtländska metropolen som sitt New York – och om det liv som väntar henne där. Hon fantiserar om kläder, musik, dans, frihet och kärlek.

Och hon får också allt det där, så småningom. Det är bara det att allt är villkorat, och de rena, klara drömmar hon drömt saknar bäring i verklighetens obarmhärtigt solkiga ljus. Inget blir som Mona tänkt sig.

Anneli Jordahl skildrar en tid, slutet av 1950-talet och början av det nya decenniet, då drömmarna var desamma men samhället ett annat.

När Mona blir gravid i förhållandet med den truligt, tystlåtne men bildsköna gitarristen Harold, är möjligheterna få. Abort är förbjudet, och kostsamt och riskabelt om man vill göra det utomlands. Det är en utväg endast för den som har råd. Kvinnans utsatthet är dubbel om hon också råkar komma från enkla förhållanden.

Men att vara ung tonårsmor till en flicka född utom äktenskapet, i en på alla sätt misslyckad kärleksrelation, är en kamp. När Mona skriver hem till sina föräldrar för att berätta nyheten om det barn som ska komma, får hon vänta i veckor på svar. När det till slut kommer? Ja, då har modern klippt ut ilsket svarta versaler ur tidningen: SLYNA.

I dessa fem, trycksvärtade bokstäver ryms hela den konflikt som Jordahls roman vill skildra. Och det samhälle, vårt, som för bara ett halvt sekel sedan präglades av en hederskultur där den kvinna som förfördes av kärleksdrömmar också straffades hårt.

Mona når försoning med sina föräldrar till slut, detta är inte en roman helt renons på hopp och ljus, men det där bortvända ansiktet – fördömandet – är svårt att skaka av sig. Både för henne och för läsaren.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona påminner om Kristina Sandbergs pågående romansvit om Maj som kommer från inlandet till Örnsköldsvik. Där, som hos Jordahl, finns den oplanerade graviditeten, de av nödd tvungna äktenskapsplanerna och erfarenheten av att komma som ung arbetarflicka från landet till staden. Men, där Maj med sitt förhållande till Tomas gör en klassresa och blir kvar i äktenskapet, tar Monas liv andra vägar. Harold är fattig musiker, deras förhållande spricker. Efteråt väntar henne ett liv som ensamstående mor där hon fortsätter att bära ringen på sociala sammankomster för att slippa skambeläggande frågor.

Den uteblivna klassresan, slår det mig, är inte bara ovanlig i Jordahls texter – som oftast kretsat kring den resa hon själv företagit – men också rent generellt i de svenska samtidsromaner som skildrar klass. Där har själva resandet, och dess inneboende livslånga konflikter och känsla av hemlöshet i båda lägren, blivit obligatorium.

Med sin skildring av generationen före, och av de som aldrig fick möjligheten att åka med obestämd enkelbiljett in i ett annat liv, bygger så Jordahl ut klassberättelsen ytterligare.

Och det med den äran, på en prosa som lika precist fångar detaljerna i det hårda vardagsslitet som de stora fantasierna i de vidlyftiga dagdrömmarna. Ovanpå allt detta en romantitel som ingen annan svensk roman lär kunna konkurrera med i år: ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”. Nej, vi får inte låta en hård omvärld plåga livet och drömmarna ur oss.

Therese Eriksson