Sömmerskor slåss för anständig lön

Det är lunchtid och en fuktig hetta ligger över Freedom square i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Här råder en försiktig stämning bland textilarbetarna som samlats på torget för att göra sina röster hörda. På brösten sitter klistermärken där löneanspråket står i svart på orange: $ 160.

– Jag jobbar tio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Ibland jobbar vi hela nätter. Om det är stora order tvingar de oss att jobba mer, säger Chan Lyna, 39 år, som står med en grupp kvinnliga arbetare.

De tillverkar jeans för ett känt klädmärke vars prislappar långt överstiger den summa som Chan Lyna och hennes kollegor tjänar på en månad.

– Innan fick vi 95 dollar. Nu får vi 100 dollar, men mat och hyra har blivit dyrare, säger Chan Lyna.

Månaderna slutar oftare i skuld än att hon lyckas spara något. Boende vid fabriken, små rum som delas av många, kostar mellan 20 och 30 dollar per månad och för maten får arbetarna betala omkring 2 dollar dagligen. Och på det kommer transportkostnader plus någon resa per år hem till familjen på landsbygden.

– Med 100 dollar klarar jag inte de kostnaderna, säger Chan Lyna.

Hon är ledsen och berättar att hon ofta blir sjuk på fabriken. Att hon är trött, men att hon inte har något val.

Dagens samling på Freedom square är mindre än de demonstrationer som textilarbetarna tidigare anordnat. Den kambodjanska regeringen har förbjudit demonstrationer sedan en av dem slutade med att 23 demonstranter greps av polis och flera sköts till döds.

Därför finns här en viss rädsla.

I en EU-finansierad rapport som släpptes för några veckor sedan har organisationen Clean clothes campaign (CCC), tillsammans med andra organisationer som jobbar för arbetarnas rättigheter, räknat ut levnadslöner för de textilproducerande länderna. Det vill säga en lön som är så hög att den går att leva ett drägligt liv på i det aktuella landet.

För Kambodja hamnade summan på 285 dollar (cirka 2 000 kronor). Kambodja är ett av de fyra länder i Asien där arbetarnas löner ligger längst ifrån levnadslönen. CCC kunde också visa att nära hälften av Europas 50 ledande klädföretag inte har någon strategi för att höja lönerna för de arbetare som syr för företagen.

– Det är anmärkningsvärt att en så stor andel av företagen inte alls jobbar med levnadslöner, säger Maria Sjödin på svenska Fairtrade, som samarbetar med CCC.

Textilindustrin är viktig för Kambodjas ekonomi. Omkring 400 fabriker i landet, som är ett av Asiens fattigaste, sätter över en halv miljon människor i arbete. 80 procent av landets export är kläder och skor, som skeppas framförallt till EU och USA.

Men när företag vill ha sin tillverkning i de länder som erbjuder allra billigast arbetskraft finns en ständig rädsla bland landets styrande och fabriksägare att stora märken ska förflytta sin produktion till länder där arbetskraften är ännu billigare.

Samtidigt är arbetslösheten hög på den kambodjanska landsbygden och många vill ha jobb i fabrikerna. Fyra femtedelar av Kambodjas befolkning lever fortfarande som bönder, och många familjer överlever på den lilla summa de får skickat till sig från familjemedlemmar i fabrikerna.

– De säger att det är frivilligt att jobba övertid, men om man inte vill jobba övertid förlänger fabriken inte ens kontrakt och man får sluta. Så gjorde de mot några fackliga företrädare på min fabrik, säger Chan Lyna.

Trots att Kambodja är ett av få textilproducerande länder som har ett visst kontrollsystem genom projektet Better factories Cambodia, som är knutet till FN, rapporterade det kambodjanska arbetsdepartementet att 1 600 textilarbetare svimmat på jobbet under 2012. Andra rapporter visar också på stora brister i arbetsmiljö i fabrikerna.

Tio minuter med tuk-tuk från Freedom square, i en mörk lokal som liknar ett garage, ligger huvudkontoret för ett av Kambodjas största fackförbund, FTUWKC. Chea Mony, fackförbundets ledare, visar runt bland de årliga rapporter som förbundet sammanställer.

– Situationen för arbetarna blir sämre och sämre, säger han.

I Kambodja finns en lång rad fackförbund och flera har mycket nära band till landets politiska partier. Men det är oklart hur mycket makt facken egentligen har. En sak är dock säker, det kan vara kontroversiellt att vara fackligt aktiv här. Chea Monys bror, som tidigare ledde FTUWKC, blev för några år sedan skjuten på öppen gata i ­Phnom Penh.

Enligt Chea Mony finns två stora problem för textilarbetarna, förutom de låga lönerna: den ofrivilliga övertiden och de dåliga arbetsförhållandena.

– Ofta finns det bara en vattenbehållare och bara en kopp i fabriken. Många använder koppen och sjukdomar sprids snabbt. När arbetarna blir sjuka får de något febernedsättande och sedan får de fortsätta att jobba, säger Chea Mony.

Han gestikulerar yvigt när han pratar och refererar till sina 13 år som textilarbetare.

– Många har diarré hela tiden. Och de får för lite mat, säger han.

För att dra ner på kostnaderna delar flera arbetare på en portion grönsaker eller kött och drygar ut med ris.

En undersökning som Better factories Cambodia gjorde förra året stöder hans bild. Enligt den har arbetsvillkoren i fabrikerna nu blivit sämre för första gången sedan 2005.

73 procent av de 155 fabriker som BFC granskade hade för höga temperaturer inomhus, och över hälften av fabrikerna erbjöd inte tillräckligt med koppar för vatten. I hälften av fabrikerna var utgångar blockerade och 15 procent av fabrikerna höll nödutgångar låsta under arbetstid – sämre siffror än de senaste åren. Granskningar visar fortfarande fler säkerhetsbrister än så – trots flera tragiska händelser under förra året då textilarbetare dog på jobbet, bland annat vid ett ras i en skofabrik utanför Phnom Penh.

I flera fabriker hittade BFC också arbetare som var under 15 år.

– Men det finns underåriga arbetare på många fler ställen. Ägarna bryr sig inte. De är affärsmän som vill fortsätta producera sina produkter, säger Chea Mony.

I rapporten slår BFC även fast att antalet barnarbetare förmodligen är högre än vad de själva har uppmätt.

Tidigare i veckan tog en tvåveckors strejk slut för tusentals textilarbetare i Kambodja. Arbetare vid ett 30-tal fabriker hade krävt motsvarande 350 kronor, sedan två arbetsgivare infört en sådan bonus till sina anställda. Ingen uppgörelse är nådd, men en fackföreningsföreträdare berättar för AFP att parterna ”söker en lösning” på tvisten.

Läs också:

H&M:s bedömning: Kraven har visst effekt

Moa Kärnstrand