Jag tänkte att jag skulle dricka champagne. Kanske till och med bjuda in till fest. I alla fall ringa till mina närmaste. Be dem att skåla tillsammans med mig.
Men jag kom av mig. Skickade bara ett sms till den jag älskar och ett till min bästa vän. Sen somnade jag. För jag visste inte hur man firar, när det man vunnit, fram till nyss togs för självklart.
Det är min femte vår som sjuksköterska nu. Fem vårar med cancer, missfall, diabetes, blodförgiftningar och sexuella övergrepp. Med cellgifter, nyponsoppa och insulindropp. Med tårar, skratt och alldeles för ofta en klump i magen av att jag inte räcker till. Med överhoppade luncher, vaknätter och ben som värker efter tio timmar i långa korridorer.
Framförallt är det två saker. Fem vårar med en enorm kärlek, stolthet och tacksamhet över att få ha ett av världens bästa jobb. Samtidigt, fem vårar med en känsla av att aldrig sitta säkert – att alltid vara på väg. Ha vikariat som förlängs halvårsvis. Semester som jag låter bli att ta ut. Löneförhöjningar jag inte vågar ta strid för. Det gör mycket med en, att inte sitta säkert.
Men så. Samma vårdag som arbetarrörelsen rätar sin ryggar extra raka jobbar jag min första dag som säkert anställd.
Jag tänkte att jag borde dricka champagne efter att jag skrivit under mitt anställningsavtal som saknar slutdatum.
Men jag kommer av mig. Vet inte om det är sådant man egentligen firar. Enligt Svenska Akademins ordlista innebär fira att ge ett festligt uttryck åt sin glädje eller tacksamhet.
Människor runtomkring mig firar att de fyller år, gifter sig och får barn. Ibland för att de avslutar utbildning. Ibland när det är en speciell dag som bör firas av tradition eller slentrian. Det händer ibland att man köper blommor när någon fått ett nytt jobb.
Men jag har aldrig varit på en fest för att någon av dem jag känner fått en säker anställning. Till viss del beror det nog på att få av mina vänner sitter säkert. Men jag tror också det handlar om att fram till ganska nyss var den säkra anställningen det självklara.
Mina föräldrars generation ser oförstående på mig när jag pratar om osäkra villkor. Om allmänna visstidsanställningar. Om sjuk- och semester- och graviditetsvikariat. I larmet om sjuksköterskebristen som ljuder runtomkring oss, har mina berättelser uppfattats som orimliga. Att jag och mina kollegor hoppar runt. Lämnar avdelningar när vi precis lärt oss tillräckligt mycket för att känna oss trygga med patientgruppen. Skolas in på nästa till en kostnad av hundratusentals kronor. Aldrig känt oss hemma på riktigt. Ofta på väg någon annanstans.
Tills nu.
Jag vill inte att det ska vara något att fira.
Men tänker att det här har blivit en speciell dag för min generation. Något att ge ett festligt uttryck åt, för att man är glad och tacksam.
Det känns sorgligt.
