Nu händer det – FI goes parliament
Jamenjösses så roligt. FI goes världens första feministiska parti into a parliament. Out goes kanske gödselpartiet, och partiet som tror på jungfrufödsel. Politiken är aldrig självklar, den ska boxas med sin omvärld. Vi har sett diktaturer uppstå, diktaturer falla. Demokratier födas, demokratier bestå. Vi har de senaste årtiondena sett nya politiska riktningar: nyliberalism, ekologism, den globaliseringsinriktade rörelsen. Vi har sett allmogeklädda främlingsrädda SD tåga in i riksdagen. Vi har sett nya moderater anamma åldrade recept med nytt ordförråd. Men vi har aldrig någonsin sett ett feministiskt parti i en riksdag.
Det är antagligen nu det händer.
Alla pratar om FI.
Att politiskt innehåll leder till konflikter är som det ska. Politik är striden mellan olika grupper om hur samhället bör ordnas. Det som ska fördelas är inte lördagsgodiset precis.
De flesta politiska partier säger: fred på jorden; social harmoni. Men hur ska samhället styras? Hur organisera näringsliv/ekonomi? Hur mycket makt/kontroll? Hur mycket kvinnor passar det med i det hyggliga samhället, som varje ideologi tycks ha som sitt slutmål?
När det feministiska nätverket stödstrumporna petade sina strumpstickor i arslet på det politiska etablissemanget inför valet 1994 var man pissed off och hotade med ett eget parti, om inte:
”Hela lönen, halva makten.”
”Fler kvinnor på kandidatlistorna.”
”Fler kvinnofrågor.”
1994 hade jag aldrig varit ordförande, men jag hade varit toalettansvarig. Jag hade sett min mormor djupt in i åderbråcken och hört mammas klagosång om sambeskattning och kvinnohistoria. Så läste jag genusvetenskap. Världen kollapsade. De flesta författare var män. Boel Flodgren nybliven första kvinnlig universitetsrektor i Sverige, och i Europa. Senare blev Christina Odenberg biskop och år 2000 Wanja Lundby-Wedin första kvinnliga LO-ordförande.
Den nya blicken: Aj, aj.
Sedan, mäh, skyll er själva. Perkele!
Vi samlades, vi bildade FI.
Jag ville vara med och vända upp och ner.
På världen.
Ty jag hade sett kvinnan.
I världen.
Jag ville vara med och skapa ett politiskt gott exempel.
För världen.
Vem spottade inte då (på visionen)?
Och nu, det feministiska genombrottet. Oberoende ledarsidor och krönikörer: FI behövs.
Kulturchef Gunnar Bergdahl (HD) röstar på FI övertygad om ”feminismens nödvändighet och anti-rasismens betydelse.” Maria-Pia Boëthius (ETC) röstar på FI, hon vill att Soraya Posts röst ska höras i EU. I Dagens Arena skriver Johanna Palmström att ingen tvekan råder, feministiska initiativ behövs. I Aftonbladet skriver Markus Larsson att supervalåret redan är avgjort, om artisterna får välja vinner FI. Och så fortsätter det, sida upp och sida ner, trots borgerlighetens tystnad, trots Greider & Suhonens tsunamivarningar, som Jenny Wennberg svarar på med en uppercut i Arbetarbladet: För vänstermän har jämställdhetskampen aldrig varit viktigare än att den ansetts kunna vänta.
Same same för högermän, I suppose.
Politiskt fotarbete lönar sig, om så i kosmos längsta uppförsbacke, kantad av könsstympning, våld, abortförbud, kvinnolöner, tvångsgifte, olika arvsrätt och numerärt underläge.
Det är nu det händer.
FI goes parliament.
Världens länder får sitt goda skickliga exempel.
Heja Sverige!
