När Unionen tecknar avtal för journalister på radio och tv kan arbetsgivaren spela ut fack mot varandra och kringgå las, skriver Journalistförbundets ordförande.

En arbetsgivare som kan välja mellan avtal kommer alltid att välja det billigaste. Det är inget konstigt med det. Därför måste fack ständigt samverka för att motverka så kallad avtalsshopping. Enklast sker denna samverkan genom gränsdragning, eftersom det motverkar möjligheten för arbetsgivare att spela ut förbund mot varandra. Historien är tydlig på denna punkt, facklig osämja gynnar bara en part: arbetsgivaren.

På en allt mer utsatt arbetsmarknad blir det tydligare för varje dag att det fackliga arbetet handlar om att motverka otrygghet. Det kan därför låta självklart att alla fackförbund vill begränsa möjligheterna att dribbla med anställnings- och uppdragsformer. Att förbund värnar regler om anställningsskydd. När det finns arbetsgivare som gärna staplar visstidsanställningar på varandra är det facket som måste sätta stopp. Men detta verkar inte längre vara självklart.

I mediebranschen vet vi allt om kamp för trygga villkor. Sedan 1901 har Journalistförbundet arbetat för sina medlemmars rätt till trygghet. I många decennier har visstidsanställdas sak varit allas sak i vårt förbund. Där brister finns gör vi allt för att skärpa reglerna. Där arbetsgivare missbrukar regelverk för att hålla oss i otrygghet gör vi allt för att täppa till hålen i systemet. Allt på uppdrag av våra medlemmar. Det är ingen lätt fajt, men vi tar den i alla fall.

I somras tecknade dock plötsligt Unionen ett avtal inom public service som går i helt motsatt riktning. Med detta avtal är det numera möjligt att stapla visstidsanställningar i upp till tio år. Arbetsgivaren har alltså fått välsignelse att fortsätta dribbla med medarbetarnas anställningsformer, villkor och trygghet, av en organisation som borde jobba för motsatsen.

Men visst, Unionens avtal borde inte vara ett problem för Journalistförbundet. De får väl teckna vilka avtal de vill? Att landets största tjänstemannaförbund arbetar för längre visstidsanställningar är visserligen anmärkningsvärt, men Unionens alla hundratusentals medlemmar välkomnar kanske detta. Och därmed kunde denna fråga vara avklarad för vår del. Men det är en detalj som skapar problem för oss. Det där med gränsdragning. Vi gör inga anspråk på att företräda några andra än redaktionella medarbetare. Men Unionen vidhåller att de organiserar alla, även journalister. Så uppstår en shoppingsituation. Och som sagt, vi vet vem detta gynnar: arbetsgivaren.

Våra journalistklubbar på public service-området har protesterat mot Unionens avtal och den utvidgade otrygghet det för med sig. Jag förstår deras ilska. Jag delar deras frustration.
Journalistförbundets avtal på pub­lic service-området är inte perfekt på något sätt. Vi har visstidsanställda medlemmar som vittnar om otrygghet och dåliga villkor. Men det råder ingen tvekan om vilken väg vi och våra klubbar valt. Journalistklubbarna inom public service kämpar för att:

• Stoppa dribblandet med ­anställnings- och uppdragsformer

• Minska omsättningen av visstids­anställningar

• Motverka kringgåendet av las

• Öka andelen tillsvidareanställningar

Och arbetet har haft effekt. Exempelvis konstaterade Arbetsdomstolen 2012 att Sveriges Radio inte hade rätt att tidsbegränsa anställningen för en av våra medlemmar. Domen innebar att medlemmen, som hade varit visstidsanställd i tio år, fick en tillsvidareanställning. Och som av en händelse tillsvidareanställde Sveriges Television cirka 100 medarbetare under 2013.

Journalistförbundet har sedan Unionens avtal slöts i juni 2013 tagit initiativet för att lösa problemet och hitta ett sätt att samarbeta. Men Unionen har inte visat något intresse av att hitta en lösning. Åtminstone inte med oss. Det är ett anmärkningsvärt beteende från ett så kallat systerförbund inom såväl TCO som PTK, och det är med stor sorg jag tvingas konstatera att Unionen saknar grundläggande respekt för våra avtalsområden.

Det är också med stor sorg jag konstaterar att den kamp som TCO driver gentemot regeringen för att motverka staplingar, utifrån EU-direktivet angående visstidsanställningar, har fått en allvarlig törn. Ansvarig minister hänvisade till och med till Unionens avtal inom public service när EU-direktiven togs upp i en riksdagsdebatt i höstas.

Ett förbund som ökar möjligheten till långa otrygga anställningar har valt väg. Det är uppen­bart att vi inte har samma värdegrund som Unionen i denna fråga. Därför måste det dras en gräns. En överenskommelse där det tydligt framgår att Journalistförbundets kollektivavtal tillämpas när det gäller redaktionella medarbetare.

Jag är mycket bedrövad över att denna självklarhet ska behöva fästas på pränt i en debattartikel, i stället för att föras fram i samtal mellan två systerförbund. Men efter nio månader av försök till dialog har jag tappat tron på att vi har ett gemensamt intresse.
Jonas Nordlingnordlingjonas
ordförande i Journalistförbundet