Överskott är ett rörligt mål
Överskottsmålet har blivit ett gungfly. I veckan upprepade alla politiska partier – utom Vänsterpartiet – sin tilltro till målet att de offentliga finanserna ska redovisa ett överskott på en procent av bruttonationalprodukten. Fiskal självspäkning verkar ha blivit vår nya nationalsport.
Men hur tar vi reda på om finanspolitiken verkligen lever upp till målet?
För medan finansminister Anders Borg och hans departement hävdar att överskottsmålet följs, så påstår en rad expertorgan – som Ekonomistyrningsverket, Konjunkturinstitutet och regeringens finanspolitiska råd – att så inte sker.
Själva definitionen av överskottsmålet gör dock att det inte är helt lätt att utvärdera.
För målet om i genomsnitt en procents överskott gäller en konjunkturcykel, en period då samhällsekonomin genomgår en hög- och en lågkonjunktur. Kruxet är att dessa cykler är olika långa och inte helt lätta att tidsbestämma. Dessutom brukar svackorna vara mer utdragna än topparna.
De svårigheterna fick finansdepartementet att för några år sedan ägna stor möda åt att konstruera diverse olika indikatorer på om man nådde målet.
Men då dessa fingervisningar allt oftare gav fel svar har finansminstern anammat statliga Konjunkturinstitutets beräkningsmetod. Enligt denna rent framåtblickande modell lever finanspolitiken upp till målet när de offentliga finanserna redovisar ett överskott på dryga en procent vid ett tillfälle då ekonomin är i balans.
Det senare är ett rent teoretiskt tillstånd då ekonomin fullt utnyttjar sin normala potential. Men det går i praktiken inte att med säkerhet veta vad som är den svenska ekonomins potential, eller hur långt från detta fantiserade läge som vi faktiskt befinner oss.
I regeringens kalkyler är avståndet till idealtillståndet avsevärt större än i Konjunkturinstitutets beräkningar. Det innebär att Borg räknar med en mycket saftigare budgetförstärkning från konjunkturen än vad expertmyndigheten gör. Dessutom räknar regeringen med fallande offentlig konsumtion i ett läge då fler äldre och stora barnkullar snarare talar för ökade välfärdsutgifter.
Det innebär att de två räknar på nästan samma sätt, men drar helt olika slutsatser. Tvisten fångar svagheterna med att göra en utvärdering helt baserad på bedömningar och prognoser.
Sedan hösten 2012 har finansdepartementet en gång i halvåret skjutit upp tidpunkten då de offentliga finanserna väntas redovisa ett överskott i linje med målet. Ändå har slutsatsen varje gång varit densamma, utifrån det nya sättet att beräkna: Vi lever upp till överskottsmålet, eftersom våra prognoser visar att överskottet kommer någon gång framöver när ekonomin väntas vara ”i balans”.
