Mycket i potten
Scaniafackets uppgörelse med Volkswagen är ett nytt inslag på svensk arbetsmarknad. Det handlar om möjligheter att bevara huvudkontor, forskning och utveckling samt produktion i Sverige.
Avtalet – som bara är giltigt om aktieägarna accepterar Volkswagens bud – är en tydlig illustration av hur gärna den tyska biljätten vill komma över mer än 90 procent av bolagets aktier.
Den ovanliga uppgörelsen med Scaniafacket är därför en uppmaning och en mycket tydlig signal till de svenska aktieägare som tvekar inför budet.
Mest intressant i dagsläget är det vägskäl där svenska industrianställda befinner sig. Och de strategiska framtidsval som facken överväger i ljuset av Scania-Volkswagen-uppgörelsen.
Tidigare har svenska fack ytterst ogärna gett sig in i schackrande med uttalade krav på olika former av jobbgarantier. Priset har ansetts för högt och garantierna alltför osäkra. Scaniafacket har därför valt en annan väg.
Värdet av att ett företag lovar att inte göra sig av med någon anställd under ett visst antal år har alltid ifrågasatts av de svenska fackliga organisationerna. Så också den här gången. Uppgörelsen innehåller följdriktigt inga garantier om att uppsägningar inte kan bli aktuella i framtiden.
Vad händer om orderna sinar, lanseringen av en produkt misslyckas, efterfrågan faller bort helt och företagets själva existens är hotad? Vad är då en jobbgaranti värd – det har varit och är de återkommande invändningarna från facket i Sverige.
Att dessutom tvingas betala garantierna med olika former av eftergifter, längre arbetstid utan betalning, sämre övertidsersättning, fler korttidsanställda och så vidare har ansetts vara en omöjlig bytesaffär.
Investeringar har alltid setts som en långt viktigare trygghetsskapande faktor och det enda som kan hålla i gång eller utveckla verksamheten på sikt. Det synsättet gäller också här.
Det nu presenterade avtalet mellan ett svenskt fack och en tysk biljätte måste också ses i ljuset av att Volkswagen i Wolfsburg är ett speciellt företag med en särskild historia, nära knuten till den tyska fackföreningsrörelsen. Att avtalet därför skulle bilda skola i Sverige är tveksamt. Volkswagens högst påtagliga särart talar emot en sådan utveckling.
IG Metall har allt sedan krigsslutet varit en central part inom VW-koncernen. Det manifesteras inte minst genom att facket innehar hälften av styrelseplatserna i företaget.
Just den starka relationen mellan företaget och IG Metall är därför kanske den viktigaste delen i VW-avtalet med svenska Scaniafacket. Det betyder att det är betydligt mer än usla relationer till det svenska facket som finns i potten om avtalet bryts.
Och just det kan räcka långt i Södertälje.
FOTNOT: Om och när Scania kliver in i Volkswagens styrelse (avtalet gäller bara om affären går i lås) är det ett av IG Metalls mandat som släpps till de svenska kollegorna på Scania.
