Inget har förändrats. Lukten i omklädningsrummet är fortfarande en blandning av fotsvett, liniment och ostädade toaletter. Att kliva ut i hallen ger än i dag, trots att det var närmare 20 år sedan sist, ett förväntansfullt pirr i magen.
Jag hade tänkt ägna den här texten åt att hylla basket i allmänhet och gruppidrott i synnerhet. För jag hade ju köpt bruset som riktats mot mig som kvinna närmare 40 med småbarn: ”Satsa lite på dig själv, unna dig egentid, hitta din inre röst.” För att uppnå detta ska man oftast ägna sig åt yoga, mindfulness eller meditation.
Och jag har försökt. Men jag hittar inget. Jag är helt tom.
Därför blev jag glad när grannen i vintras släpade med mig till min gamla ungdomskärlek – basketträningen. När vi spelade fem mot fem den kvällen försvann allt för första gången på decennier. Jag var bara där och då. Rörelserna och spelet satt fastnaglat i kroppsminnet. Det var bara konditionen och styrkan som saknades. Jag körde på ren glädje. Halleluja och shanti fuckin’ shanti.
Mer än så kan jag inte hylla. För redan nästa söndag påminns jag om baksidan. Vi snackar Korpenbasket, ”öppen för alla, även nybörjare”. Tränaren var inte där den söndagen. Vi bestämmer oss för att köra träningsmatch hela timmen. Vi är en brokig skara: Kvinnor, män, alla åldrar, alla nivåer.
Men det är en särskild grupp män som tar kommandot. De tillhör inte de bästa spelarna. Men de starkaste. Kanske har de tidigare i livet spelat streetbasket (tre mot tre utomhus, ofta i avsaknad av regler, ofta mansdominerat och ett spel som mer liknar tuppfäktning).
De här männen delar in lag utifrån en för dem självklar rangordning: bästa spelarna, längsta, starkaste. Inte en kvinna blir vald, trots att flera för inte alltför länge sedan spelade på elitnivå. Jag hamnar i ett lag med två bra kvinnor och en bra man. Övriga lag domineras av de här männen med oändliga självförtroenden, halvtaskig bollkänsla och heltaskigt spel.
De här männen har ett mål, bokstavligen. De vill göra mål. Kan de inte själva, skriker de på någon annan. Deras enda syfte är att vinna vad som inte ens är en riktig match med ett lag som inte ens existerar.
I stället för klappar på axeln – blängande blickar. I stället för ett ”kom igen” – tystnad. I stället för lagspel – ”Jag måste dribbla tills jag svimmar eller gå på korg på hårdast möjligast sätt”.
Inga regler gäller. Basket har många regler av en anledning. Det är en fysisk, intensiv och närgången sport. Tanken är att balansera upp anarkin för att få till ett spel. Det är själva tjusningen.
Jag blir inte bara påmind om lagidrottens avigsidor och unkna gympalektioner den här kvällen. Utan även om hur hela samhället, inte minst arbetslivet, älskar det här förutsägbara och tråkiga sättet att nå framgång. Som kvinna får man ju inte bara höra att man ska satsa på sig själv privat, utan de ständiga tipsen från diverse coacher av båda kön är ju att man ska stå på sig. Ha lite stake. Ta plats. Göra som männen alltid gjort.
Problemet är bara att det inte finns en enda cell i mig som känner för det beteendet. Utöver att det är uppenbart på bekostnad av andra, så är det osmart, tråkigt och oerhört förutsägbart. Det finns inget att respektera. Inget att utveckla. Starkast vinner.
Varför kan inte vuxna människor sträva efter lite mer finess, både på basketplan och i arbetslivet?
För övrigt vann vårt lag, fyra individer som spelade tillsammans, mot övriga ”lag”. Nybörjarna, särskilt kvinnorna, dök aldrig upp på träningen igen.
