Veckans CD: Mamani Keïta

Mamani Keïta är ännu en av dessa personliga och egensinniga sångerskor från Mali. De två “Keitas”, skrev någon. Men även om hon sjungit kör bakom den internationellt mer kände Salif Keita så är de inte släkt. Mamani Keïta har gjort flera tidigare skivor, men då samarbetade hon med andra kompositörer, arrangörer och producenter. Kanou (”Att älska” på mandinka) är hennes första egna album i betydelsen gjort det själv. Hon har en ovanligt kraftfull röst: stark, tuff och spetsig. Som en afrikansk rocksångerska – en yngre Tina Turner från Mali. Kompet är som en pulserande väv av strängar, såväl från västerländsk gitarr som västafrikansk kora och ngoni. Elgitarristen Djeli Moussa Kouyaté har Mamani Keïta lånat från Rail Band de Bamako, en av de grupper som var pionjärer för modern, elektrisk musik från Afrika. Han vräker i sin tur på som en afrikansk Jimi Hendrix. Resultatet blir en duett – ja, duell – mellan rösten och gitarren. Den ena jagar på den andra – och tvärtom.

Bengt Eriksson