Starkströmsfilm

The Selfish Giant är det märkligaste blandverk jag har sett på länge. Både en rapp engelsk arbetarklassfilm och ett långsamt mytologiskt panorama. Uråldriga hästar betar under högspänningsledningar. Kolkraftverk som suddiga urtidsjättar. Trafikstockningar bakom hästdragna skrotkärror. Sörjande som sitter orörliga natten lång i hällregn.

Det handlar om de fattigaste fattiga vars barn till och med stöts ut från skolan och som inte kan betala elräkningen. Och Thatcher har fått rätt. Det finns inget samhälle. De två kamraterna börjar hänga hos skrothandlaren, som samtidigt är travtränare och hästkarl. De lär sig att deras uppdrag är att stjäla metall och själva elda upp kopparkablarna.

Om inte samspelet mellan människorna vore så kärleksfullt trots alla hårda ord och allt utnyttjande skulle filmen vara outhärdlig med alla sina sorger. Och det är väl likadant med deras liv. Den inbördes omsorgen uppstår i stunden men känns självklar därför att den är nödvändig.

Och över allt flimrar elektriciteten. Som en grym gud. Som en inkarnation av kapitalismen. Den tydligaste jag sett på länge.