Även du kan erövra tomheten i jobbet
I helgen var jag på kurs och nu vet jag inte vad jag ska tro.
På den inhyrda bussen dit satt en ung kvinna som varje gång det krängde till mumlade:
– Hej!
– Vill du ha kvittot?
– Tack, tack!
Och så gjorde hon en rörelse med båda händerna. Efter ett tag förstod jag att hon var kassörska och i sömnen fluffade till en plastkasse för att det ska bli lättare för kunderna att lägga i varorna. Så där höll hon på ända tills vi kom fram.
Vi var på väg till en kursgård för en helg på temat ”Enformighetens lov”. Arbetsgivarna betalade.
Vi möttes på grusgången av en kvinna med blå slingor i håret som hälsade oss välkomna och som sa vad hon var för någonting. Det var något på engelska som jag inte begrep.
– Ni som varit här på vår kurs ”Stress – en tillgång” känner säkert igen er.
Så delades vi in i grupper. Jag gjorde sällskap med en medelålders dam från Katrineholm.
– Hemtjänsten. Leverera matdosa utan tal. Sex minuter, sa hon och citerade arbetsbeskrivningen för det hon höll på med.
Vi leddes in i ett rum som var belamrat med en massa kartonger.
– Vad ser ni? frågade en man med mikrofon.
– Kartonger, svarade någon efter en lång tystnad. Likadana kartonger.
– Fel! Ni ser kartonger som var och en är unik.
Så plötsligt dränktes rummet med musik och till Walking on sunshine dansade en man in i rummet, brett leende med en kartong lyft över huvudet.
Han berättade att han stansat kartonger i tolv år, 180 i timmen, och att hans arbete nu förvandlats från någonting tråkigt till en berikande syssla efter kursen ”Enformighetens lov”.
– Varje kartong, ensam i sitt slag, sa han.
På väg till nästa föreläsning slog jag följe med en kotlettkapare från Norrland. Han tyckte kursen var skräp.
– Jag brukar ha med mig vodka i en plunta och går på muggen och tar en klunk när det blir enformigt. Det funkar bra tycker jag.
– Nu öppnar vi portarna till drömmens värld, hördes ur en högtalare samtidigt som en strålkastare lyste upp kvinnan som om och om igen vek ihop något som hon sedan lade i små askar. Hon såg alldeles groggy ut.
– Vet ni var hon är, hördes i högtalaren. I Barcelona. Hon dagdrömmer att hon går i de små gränderna i Barcelona, solen skiner och det är vår. Vilka drömmar har ni?
Vi gick förbi ett rum där folk satt i ring på golvet och applåderade och med Sailing lite soft i bakgrunden.
– Bra jobbat Berit! Du kan! Du behöver inget kaffe före tolv!
I matkön muttrade kotlettkaparen.
– Vodka är bättre än det här tramset. Mycket bättre.
Fonden i den stora samlingssalen lystes upp av en bild på ett oändligt istäcke som vitt och tomt sträckte sig bort till horisonten. Scenen äntrades av en man med knut i nacken som berättade att han åkt spark till Nordpolen. Varför han gjort det förstod jag inte riktigt, men jag har för mig att jag sett honom på tv i något morgonprogram.
– Att erövra tomheten i jobbet. Det kan du också. Det är upp till dig. Ingen annan. Tänk utmaning, sa han och sträckte ut händerna.
På bussen in till stan hamnade jag bredvid kotlettkaparen. Han hade lite kvar och det blev en riktigt trevlig resa.
PS. Ni som blir intresserade av kurskonceptet får vänta, eftersom det än så länge bara finns i fantasin.
