100 kvinnor på väg framåt i den fackliga världen
Arbetet listar De kunde vara tusen. Vi har nöjt oss med hundra. Även om männen fortfarande regerar i LO och de flesta förbunden, finns det massor av kompetenta kvinnor på väg framåt.
Arbetet har listat hundra kvinnor att räkna med i framtidens fackföreningsrörelse.
Har du hör det förr – att det inte finns kvinnor som kan och vill ta de tunga posterna? Argumentet dyker upp när bristen på kvinnor i ledande ställningar i de börsnoterade storföretagen diskuteras. Men samma förklaring hörs när männen dominerar i styrelsen för en fackklubb eller ledningen i ett fackförbund. Eller när det ska väljas huvudskyddsombud, utses representanter till bolagsstyrelsen eller anställas förhandlingsombudsmän.
– Så är det givetvis inte. Det är så att man väljer det man känner igen, och då ser man helt enkelt inte kvinnorna. Man ser inte heller kvinnors potential att bli ledare, om de får rätt uppbackning, på samma sätt som man ser och tar hand om unga lovande män, säger Joa Bergold, utredare på LO.
Hon presenterade en utredning om jämställd representation i höstas som visar att det saknas kvinnor på förtroendeuppdrag på alla nivåer inom LO och i de flesta LO-förbunden. Även om andelen kvinnor sakta ökar har LO och förbunden ofta långt kvar till målet att spegla medlemskårens sammansättning. Kvinnorna blir också färre ju tyngre och mer prestigeladdade uppdragen är.
Även Tina Nordling, ombudsman på Elektrikerförbundets region Mitt, tror att facket missar kompetenta kvinnor.
– Det är väldigt lätt att se och pusha dem man är kompis med. Män kanske inte menar att välja män, men det blir så för att de är vänner. De kan också ha lättare att förstå och kommunicera med varandra, även om det inte alltid är så, säger hon.
Elektrikerförbundet har 99 procent manliga medlemmar. Tina Nordling var fackets första kvinnliga ombudsman. I dag är de tre.
Alla på region Mitt.
– Vi har bara tittat på kompetensen när vi anställt, och inget annat. De här tre tjejerna var bäst lämpade för jobbet, säger Tina Nordling.
Att kvinnor med tunga uppdrag skulle vara inkvoterade – och därmed mindre kompetenta – är en vanlig fördom. Många av de hundra fackliga kvinnor som Arbetet talat med vittnar om motsatsen, att de alltid måste vara lite bättre än sina manliga kollegor för att räknas. Traditionella könsroller ligger också kvinnorna i fatet.
– Jag har fått frågan om jag klarar det här uppdraget när jag har familjen att tänka på. Det hade nog inte en man fått, men det gör mig bara mer taggad, säger Neziya Rahman, klubbordförande på Pågen i Malmö.
Andra upplever det rakt motsatta, att deras kollegor är så glada över att ha en bra tjej att de blir överösta med uppdrag tills de nästan drunknar. För dem som kan säga nej och prioritera öppnar detta många möjligheter, medan andra går in i väggen eller tröttnar när det blir för mycket.
Om många uppdrag samlas på en kvinna innebär det också ofta att dörren stängs för andra.
– Det finns liksom bara en plats för kvinnor. När den är fylld får tre andra duktiga tjejer stå tillbaka. Jag har alltid känt en skyldighet att ta uppdrag för att det behövs kvinnliga förebilder, men jag skulle samtidigt ha velat att fler fått chansen, säger Madelene Engman, ombudsman på GS förbundskontor.
Att det behövs fler kvinnliga förebilder är de flesta överens om. Så länge bilden av en facklig företrädare är en vit man i 50-årsåldern är det lätt att just en sådan får de tunga uppdragen, och att andra stängs ute.
Arbetet utmanar nu den gängse bilden och lyfter fram hundra kompetenta kvinnor. De finns på olika nivåer, men brinner alla för det fackliga arbetet och vill föra fackföreningsrörelsen framåt.
Och kanske är det här du hittar henne – LO:s nästa ordförande.
Johanna Wreder
… och här ser du hela listan!
… som fylls på med nya kvinnor här!
Två frågor till tre fackliga
1. Vad vill du göra i framtiden?
2. Vad ska facken göra för att få fler kvinnor på ledande poster?
LISA BJÖRCK,
30, ombudsman på Kommunals förbundskontor med ett förflutet som förtroendevald på alla nivåer. Tidigare ombudsman på Transport, och den som utarbetat en ny metod som de två förbunden använder för att organisera medlemmar.
1. – Jag vill fortsätta med organisering. Att aktivera medlemmarna på arbetsplatsen så att de får mer makt, och att vi som fackförbund ändrar vårt arbetssätt så att vi kan åstadkomma detta – det är en ödesfråga om vi ska vara starka i framtiden. Att vi lyckas med det är det viktigaste för mig. På vilken nivå eller var jag får jobba med frågan är mindre viktigt.
2. – Det handlar om att några måste flytta på sig för att släppa fram andra. Valberedningar och de som anställer till fackförbunden har ett jättestort ansvar att fundera över vilka man väljer och varför. Man måste hela tiden tänka på både kön och etnicitet, för annars är det lätt att välja någon utifrån gamla idéer om hur en facklig företrädare ska se ut.
– Jag har haft kloka och modiga kollegor som stöttat mig ända sedan jag först engagerade mig på en bensinstation i Uppsala för tio år sedan, och det är otroligt viktigt.
SOFIA AMLOH,
27, stålverksarbetare på SSAB i Oxelösund och studieansvarig samt valledare på IF Metalls avdelning 22 Sörmland. Har skrivit en debattartikel i Arbetet om att kvinnor motarbetas inom facket, och att männen måste kliva åt sidan och göra upp med machokulturen.
1. – Det viktigaste för mig är att kunna påverka, och det är verkligen inte lätt alla gånger, oavsett uppdrag. Jag är ganska hungrig och vill ha nya utmaningar. Om jag får chans till ett nytt uppdrag där jag känner att jag kan påverka och att det är en utmaning så tar jag det. Att säga att jag vill ha en speciell post någonstans är däremot jättesvårt just nu.
2. – Mycket. Det behövs goda förebilder och en stark organisation som har kunskap och medvetenhet om de maktstrukturer och normer som härskar i dag, och som har en vilja från hjärtat att förändra dem.
– Det behövs också nätverk som kan uppmuntra och stötta kvinnor som stöter på de hinder som finns, som att det kan vara svårt att bli hörd, sedd och tagen på allvar. Maktstrukturerna som finns inom facket måste synliggöras och ändras, och vi måste jobba med hur vi behandlar varandra om kvinnor ska komma fram. Det arbetet måste pågå varje dag, överallt och hela tiden.
HELENA FORSGREN,
23, projektanställd medlemsvärvare på Handels avdelning i Umeå. Tackade nej till ett jobb som chef för en skobutik i Göteborg för att fortsätta att jobba fackligt.
1. – Hittills har jag mest jobbat med rekrytering och skolinformation, och det är kanske de viktigaste frågorna eftersom handeln är en genomfartsbransch och vi alltid måste nå nya ungdomar. Snart börjar jag som valarbetare för Handels och det ska också bli jätteroligt. Jag tycker att det fackliga arbetet är jättekul.
Jag lär mig otroligt mycket och vill fortsätta att utvecklas. Var eller på vilka uppdrag vet jag inte, men visst kan jag tänka mig att jobba som ombudsman eller ha andra fackliga uppdrag.
2. – Först måste många män lära sig att tacka nej och inte genast ta på sig uppdragen. Tjejer vill ofta gärna veta mer om vad det innebär och vad som krävs, medan killar verkar tänka att ”jaha, nu får jag lära mig det här” när de får ett uppdrag. Då måste vi ge tjejer utbildning så att de vågar tacka ja och peppa dem att ta uppdragen.
– Jag är typen som har sagt ja när jag fått frågan, och jag har också haft personer i min närhet som lyft fram och pushat mig, nu senast till ordförandeskapet i LO:s ungdomskommitté i Umeå.
