Både du och jag inser att något förändrats.
Jag läser hur ungdomar som engagerar sig mot rasism på en gymnasieskola i Stockholm blir de extrema. De som säkerhetspolisen måste kontrollera och bevaka. Hur den som ska skyddas är en rasistisk man som nyligen svingade järnrör, men som nu ställer sig i talarstolen i deras aula.
Hör att läkaren, som stått i vägen när ett besök av Jimmie Åkesson skapade oro och riskerade patientsäkerheten, får tillsägelser av ledningen. Han som däremot ska få vandra fritt i vårdkorridorer är partiledaren vars parti inte ens ställer upp på Hälso- och sjukvårdslagens skrivningar om respekt för människors lika värde och rätt till vård.
Läser att fotbollsklubben tvekar att ta ställning mot nazisternas våld. Eftersom prat om nazism är för politiskt. Samtidigt ligger en av deras supportrar och kämpar för sitt liv, knivhuggen av nazisterna.
En sorg över ett samhälle som skjuter sin tro på människovärdet åt sidan.
På samma gång bär jag en stolthet och ett hopp.
Den antirasistiska rörelsen har inte på länge förmått att mobilisera så snabbt och kraftfullt och brett som nu. Under min livstid har vi aldrig varit större än så här. Kärrtorp och #kämpashowan. Tusentals och åter tusentals människor. Efter ett dygn står vi tillsammans, pensionärer, barnfamiljer, kostymklädda och i mjukiskläder, trötta efter nattskift. En vecka senare är vi tiotusentals till. Från norr till söder. Jag gråter stilla när jag ser söndagens bilder från Malmö.
Jag var i tidiga tonår när jag gick på min första antirasistiska demonstration. Då fanns inget rasistiskt parti i riksdagen. Då var nazisternas våld inte i lika närvarande i våra liv. Då frågade inte media hur mycket invandring det här landet tålde.
Det fanns ändå en antirasistisk rörelse. För rasismen fanns.
Minns min besvikelse över alla som inte deltog då. Över dem som stannade hemma. Valde att gå på en fest, boka tvättstugetid eller ”bli frisk från sin förkylning” i stället. Alla de som lät bli att i praktisk handling stå upp för människovärde, trots att de hade möjlighet.
Inser att jag skriver den här texten för att jag själv är rädd att hamna där.
Att jag ska läsa hundra texter till där skolungdomar och vårdpersonal och fotbollssupportrar framställs som de extrema. Femtio texter där ingen skriver om ”alla människors lika värde” eftersom det uppfattas för politiskt eller partiskt eller både och. Få tjugo versioner till av ompaketerade rasistiska lögner på annonsplats i morgontidningen.
Rädd för att till sist avtrubbas i stället för att uppröras. Vill inte lamslås. Vill inte tänka att ”det spelar ingen roll – för landet är ändå förändrat”.
Vill inte behöva en upptrappning för att tvingas till reaktion.
Skriver den här texten för att vi inte får hamna där.
Vill säga till dig, att jag kommer att sakna dig om du inte står upp där bredvid mig. Vill att du ska kräva av mig att stå vid din sida. Vill ruska tag i mitt femtonåriga jag, och be henne för alltid sitta på min axel.
Allt annat är ovärdigt vår mänsklighet.
