Det är efterfrågan det hänger på
Utbud, utbud, utbud. Det har varit ledstjärnan för arbetsmarknadsreformerna på senare år.
Politiken har inriktats på att till varje pris få folk att söka sig ut på arbetsmarknaden – genom att göra det mer lönsamt att arbeta eller göra det dyrare att inte arbeta på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Men är verkligen det stora problemet att för få finns där ute på arbetsmarknaden, genom att antingen ha jobb eller söka jobb?
Nyligen kom en underlagsrapport till Socialdemokraternas (oberoende) forskningskommission som granskar den blågula arbetsmarknaden i en internationell jämförelse. I stället för att jämföra oss med en massa europeiska länder, som på det hela taget är ganska olika oss, begränsas jämförelsen till våra likar: Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Tyskland och Österrike.
Granskningen får den nuvarande politiken att framstå som missriktad:
Sverige kännetecknas av högt arbetskraftsdeltagande. Dessutom visar det sig att deltagandet bland kärnan av den arbetsföra befolkningen – personer från 25 till 54 år gamla – har legat närmast konstant i decennier. I synnerhet för vuxna män verkar det meningslöst att försöka få ut fler på arbetsmarknaden. I alla sju länderna har denna grupp legat på en nivå kring 90 procent i 30 år.
Sverige har dessutom sedan länge kännetecknats av att ha många kvinnor på arbetsmarknaden.
Och när det gäller äldre presterar Sverige bäst av alla länderna i fråga om arbetskraftsdeltagande.
Slutsatsen blir att reformer för att locka ut folk i arbetslivet inte blir särskilt effektiva – när de är riktade mot hela befolkningen.
Trots att Sverige placerar sig väl i fråga om arbetskraftsdeltagande och sysselsättning framträder ett stort problem. Den blågula arbetsmarknaden kännetecknas samtidigt av hög arbetslöshet inom nästan alla grupper.
Efter 90-talskrisen har den svenska arbetslösheten konsekvent legat bland de högsta, ett mönster som förstärkts på senare år. En snabb ökning framträder särskilt bland personer med bara grundskoleutbildning.
Hög arbetslöshet är vanligtvis ett symptom på två sjukdomar: för få jobb och dåligt fungerande matchning mellan de tillgängliga jobben och de arbetssökande. Båda åkommorna har utan tvivel bäring på den inhemska situationen. Men inget av dem blir särdeles mycket bättre av att utbudet stimuleras till klimax.
Kanske är det dags att politiken styrs av rättesnöret efterfrågan, efterfrågan, efterfrågan. Rätt problembeskrivning är första steget mot en lösning.
