För mig som badar i poesi är det obegripligt att den säljer så dåligt. Den har liksom blivit inlåst. När den kan nå fram så direkt. Och förklara världen.

Därför var det med stort intresse jag besökte ett seminarium på Littfest i Umeå om ”poesins status idag”, där några rejäla poesifolkbildare samtalade med förläggaren Per Bergström.

Panayotis Ioannidis ordnar helt enkelt uppläsningar i Aten, poesin får tala och arrangörens uppgift är att hitta spännande möten och bra lokaler – vilket inte är helt lätt när institution efter institution läggs ner på grund av krisen. Han kunde vittna om ett nytt intresse bland de yngre.

Linn Hansén som är en av ledarna för Göteborgs poesifestival berättade om ambitionen ”att skapa ett rum för att ställa nya frågor via poesin”. Hon var tillfreds över att glappen mellan de poetiska och de politiska rummen minskar.

Staying AliveMen hjälten på seminariet var ändå den brittiske förläggaren Neil Astley, vars förlag Bloodaxe med bravur har blåst dammet av den brittiska poesin, öppnat den mot nya horisonter och inte minst hittat nya presentationsformer.

Antologin Staying Alive från 2002 har sålt i en kvarts miljon exemplar och redan hunnit bidra till att skapa en ny generation av poeter, varav många aldrig annars skulle ha hittat poesin.

Astleys strategi handlar både om urval, förpackning och om ”connecting”: att skapa ett nätverk av bundsförvanter som gillar poesi, gärna kända från andra områden än litteraturen, och vars rekommendationer väger tungt för att överbrygga inlåsningen.

En annan viktig utveckling som folkbildarna vittnade om var att poeter överlag har blivit mycket bättre uppläsare på senare år, inte minst inför insikten att ett tråkigt framförande ger sämre försäljning på plats.