Özz tror på rättvisan

Özz Nûjens nya föreställning väver in vanliga härliga och snuskiga roligheter i en ram där han spelar statsministerkandidat, på fullaste allvar – men utan nåt parti bakom sig.

Först analyserar han motkandidaterna en efter en. Deras skandaler, deras paroller, men framför allt deras kroppsspråk.

Sen lägger han fram ett eget program, byggt på att rättvisan borde vara självklar, mellan män och kvinnor, mellan svensksvenskar och andra svenskar och mellan ”vinnarna” och dem det just då inte går lika bra för.

Ett slags hämningslös socialliberalism som man måste vara bra korkad för att inte ställa upp på.

En annan viktig genomgående poäng är att fördomar deformerar både individuella livschanser och samhället som helhet, och just därför måste bekämpas.

Avslutningsvis får publiken ställa frågor, och här känner man både hans tyngd – ett genuint politiskt intresse – och hans begränsningar: att han som statsministerkandidat befinner sig innanför existerande spelregler och resonerar genom att flytta miljarder hit och dit i budgeten.

Den djupsinnigaste politiska analysen ligger i språkkänslan – slagorden pulvriseras – och framför allt i kroppsspråket. Med små medel visar Nûjen hur kuvade de politiska företrädarna (och kungen) ter sig, hur småskuren deras framtoning är. Särskilt i kontrast med Zlatan. Som med sin storvulenhet framstår som föreställningens idealgestalt. Vars absoluta motpol är den återkommande repliken, framsagd gång på gång med auktoritär byråkratisk anonymitet: ”Så gör vi …” som gör slut på alla invändningar och all kritik.

Summan av kardemumman är att Nûjen uppviglar till ett slags demokratiskt självförtroende. Om det i början låter ungefär som att alla borde bli vinnare och entreprenörer så flyttas de där stämningarna via Zlatan över till en tro på att rättvisan faktiskt är inom räckhåll, bara vi rätar på oss moraliskt.

Får man säga så? Är det tillåtet att bara dissa hela systemet och hävda att alternativet finns till hands? Genom hela föreställningen löper en lite creepy känsla av att Nûjen går för långt genom att ta ordet på det här viset. Inte så mycket genom vad han säger som genom att uppenbarligen stå för det.