Trimmar TCO

Mindre – men effektivare. Så kan TCO, modell 2014, beskrivas. Tiden­ då tjänstemännens högkvarter på Linnégatan i Stockholm svämmade över av ombudsmän, ekonomer, kommunikatörer och utredare hör till gårdagen.

Vi är färre än 50 personer i dag. Det är en oerhörd skillnad jämfört med för 20, 30 år sedan då organisationen hade runt 180 anställda, säger Eva Nordmark, TCO:s ordförande.

Inflytandet över – och ställningen i – den samhälleliga debatten har, enligt TCO:s egen beskrivning, inte minskat i motsvarande grad. Men av omgivningen betraktas nedläggningen av TCO-tidningen – pappersutgåvan – inte som ett styrkebesked. Möjligheten att ge landets tjänstemän en röst i dagsaktuella frågor blir mindre.

Satsningen på webben är motmedlet och den uttalade förhoppningen är stark om att det ska kompensera eller rent av stärka tjänstemännens offentliga röst.

I det fackliga europeiska samarbetet har tjänstemännen på intet sätt tynat bort. Tvärtom, i dag är de svenska tjänstemannaförbunden de som växer snabbast i Europa.

– Under 2012 ökade vi med 45 000 medlemmar och för förra året är ökningen 37 000, säger en påtagligt stolt Eva Nordmark.

Det betyder ökade intäkter för både de olika tjänstemannaförbunden och centralorganisationen. Och det är välkommet. Det stora tappet av medlemmar och inkomster 2007 och 2008 är nu återtaget.

Bakom vändningen, från dramatiska medlemstapp till ökningar igen, finns ingen mirakelkur, snarare envist arbete­ och ständiga omprövningar.

– Det som hände då tiotusentals medlemmar lämnade a-kassorna och förbunden blev ett uppvaknande, en insikt om att vi inte kunde leva på gamla meriter. Den bekväma tiden var över. Vi måste uppfattas som angelägna för varenda existerande och framtida medlem. I dag ser vi resultatet av flera års stenhårt arbete, säger Eva Nordmark.

Bantningen av det centrala kansliet är till en del en följd av det uppvaknandet. Men bara till en del. Neddragningarna av centralorganisationen började avsevärt mycket tidigare.

Trimningen av TCO:s centrala organisation har som ledstjärna en hård koncentration av arbetsuppgifter och starkt fokus på några få, men tydliga mål. Tidigare års dubbelarbete mellan centralorganisation och förbund är borta. Tuffa diskussioner har lett fram till en uppdelning av vem som gör vad och varför.

Som i andra centralorganisationer styr förbunden över utvecklingen med hjälp av sina egna medlemsavgifter till centralorganisationen. De är ett effektivt vapen för att tvinga fram rejäla neddragningar och koncentration av verksamheten.

I TCO:s fall är avgiften 96 kronor per medlem och år från förbunden. Den har varit densamma under många år, vilket betyder en faktisk besparing år efter år. Och därmed ett allt mindre TCO-kansli.

Förbundens uttalade vilja är att hellre spara på sin centralorganisation än på den egna verksamheten. Det har under lång tid tvingat TCO till kostnadsanpassning. Samma fenomen kan också iakttas inom de andra huvud­organisationerna.

Numera är dock enigheten stor om vad TCO:s centrala kansli ska göra och vilka frågor som varje förbund sköter själva eller i samarbete med andra med motsvarande uppfattningar eller problem.

– Det går ju inte längre att springa på alla bollar, säger Eva Nordmark som betonar att hon gillar utmaningen som ligger i den slimmade organisationen.

Det tvingar fram tydliga prioriteringar och hela kansliet tvingas kraftsamla kring mål som är mätbara så att insatserna kan utvärderas i efterhand.

TCO:s huvudsakliga fokus ligger på lobby- eller påverkansarbete i övergripande frågor. I år till exempel handlar det mesta om höjningar av taket i a-kassan. Frågan står högst på den interna agendan och det märks.

Olika typer av utspel kring betydelsen av en restaurerad a-kassa har redan dykt upp och mer är att vänta.

– Oavsett regering efter höstens val så är vår målsättning att regeringsförklaringen ska innehålla skrivningar om höjningar av taket i a-kassan, understryker Eva Nordmark.

En fungerande a-kassa är bra för alla inblandade, de arbetslösa, arbetsmarknaden, ja hela ekonomin stimuleras eftersom efterfrågan hålls uppe, enligt TCO:s argumentation.

Men agendan inom TCO innefattar fler punkter än a-kassan. I alla sammanhang hyllas den svenska partsmodellen. Till prioriterade områden hör också utbildningsfrågor, jämställdhet, trygghet och mångfald.

– Inte minst de unga behöver förstå varför vi har den modell vi har, vilka fördelar den innebär jämfört med lagstiftade regler som avgörs av politiker, säger Eva Nordmark.

Som ett led i pr-kampanjen för den svenska modellen träffar TCO-ledningen under våren samtliga politiska ungdomsförbund. Då väntar presentation och diskussion om den svenska modellen och betydelsen av utvecklade partsroller på den svenska arbetsmarknaden.

– Men vi försöker också bidra på Europanivå med kunskap om vår modell. Den uppfattas fortfarande som något udda i de flesta andra länder som inte har ett lika väl utvecklat partssystem som de nordiska länderna.

Vid sidan av kampanjandet för de prioriterade frågorna försöker TCO utveckla samarbetet med kollegorna inom LO och Saco. Regelbundna träffar mellan de tre ordförandena har hållits länge.

Som en följd av att trion Eva Nordmark, Karl-Petter Thorwaldsson och Göran Arrius går bra ihop så har också ett umgänge mellan samtliga 60 fackförbundsledningar i de tre centralorganisationerna initierats. Två träffar har genomförts och fortsättning följer, åtminstone att döma av de positiva reaktionerna.

Kampen för höjt tak i a-kassan förenar förbund över alla huvudorganisationsgränser. Det är i dag knappt någon på svensk arbetsmarknad som får ut 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet.

Detta faktum har en lång rad fackförbund löst med hjälp av egna inkomstförsäkringar som innebär att medlemmarna oftast har upp till 90 procent av lönen vid arbetslöshet.

– Jag medger att det till en del undergräver kraften i den argumentation vi riktar mot regering och riksdag, säger Eva Nordmark.

Men varför ska regeringen agera och förbättra a-kassan när inkomstskyddet redan är fixat genom förbundens egna inkomstförsäkringar?

– Det är absolut nödvändigt. Den utveckling vi ser är djupt orättvis.  Det är helt orimligt att den enskildes inkomsttrygghet avgörs av om hans eller hennes förbund har råd att teckna en inkomstförsäkring.