Jag kom aldrig iväg på någon tågluff.

Tågluff var den stora grejen i början på 70-talet. Du som är under 45 har ingen aning. Första året tror jag att det kostade typ 265 kronor – för att luffa runt i Europa en hel månad. Paris, Amsterdam, London, Rom, Aten och så Amsterdam igen.

Jag drömde om Paris och Venedig. Syrran och brorsan – de var lite äldre – drog direkt. Jag drömde. Och var grymt avundsjuk på mina äldre syskon.

Men, nej, kom aldrig iväg. Först sa mamma och pappa nej.

Sen blev det mc i stället.

Skulle tro att Arbetets reporter Erik Larsson och fotografen Nora Lorek är för unga för att minnas det mirakulösa i tågluffandets barndom – när resor bara fanns till för stenrika eller extremt äventyrliga.

Men de är i detta nu på väg. EU-tåget kallar vi det. Erik och Nora reser genom EU. Krisens Grekland, nya och blivande medlemsländer och så Tyskland med unionens lägsta ungdomsarbetslöshet.

Det är på riktigt. Resan började i måndags med att Erik satt på ett vandrarhem och bekymrade sig över att bagaget var borttappat och hans strumpor började lukta illa.

Sist jag läste på vår blogg, EU-tåget, befann de sig i Sofia, Bulgarien. Redan har mönstret börjat märkas. Samtalsämnet för dagen i EU är neets:

”Neets är det som förstå-sig-påarna pratar om nu. Överallt. I hela Europa. Som så mycket annat är förkortningen engelsk. Not in education, employment, or training. Neets är människor mellan 15 och 24 år som varken jobbar, pluggar eller gör praktik, ett begrepp som är bättre än ungdomsarbetslöshetssiffror för att beskriva ett utanförskap”, skriver Erik Larsson.

Från Bulgarien bär det vidare mot Belgrad i Serbien. Gå in på arbetet.se och följ resan.

De tågluffar. Och jag är avundsjuk igen.

Ibland blir livet mycket märkligt. I lördags var jag i Brighton på en tillställning som högtidlighöll minnet av kanske västvärldens största och längsta strejk, den stora gruvstrejken i Storbritannien 1984.

På plats var Bob Crow från transportfacket RTM. Han beskrivs som örikets mest kraftfulla fackordförande.

Jag intervjuade honom, fotade och lyssnade på ett tal fullt av stark politisk övertygelse. Ingen kan låta så fackligt och socialistiskt övertygande som en brittisk arbetarklasshjälte. Det var väl dem John Lennon tänkte på: ”A working class hero is something to be.”

I tisdags läste jag som vanligt de stora brittiska tidningarna på webben.

Den stora nyheten var att Bob Crow avlidit. En massiv hjärtinfarkt tog hans liv – han var bara 52 år gammal.

Det var ett kort möte. Men Bob Crow imponerade.