Det okontrollerade kontrollsamhället

Kristina Mattsson – författare till Landet utanför och De papperslösa och de aningslösa samt flitig medarbetare på Arbetet Kultur – tar i nya reportageboken Välfärdsfabriken (Leopard) ett brett helhetsgrepp på de nya, företagsekonomiskt inspirerade ideal som i grunden har omformat de offentliga verksamheternas arbetssätt, och därmed även de anställdas arbetsvillkor.

New Public Management kallas tänket, och Mattsson reder ut dess historiska bakgrund (i taylorism och tidsstudier), hur det gick till när det tog över, samt vad det fick för konsekvenser: inte minst har hon gjort angelägna djupintervjuer med yrkeskunniga människor som sett sin kompetens svepas bort av kontroller och illa fungerande redovisningssystem.

Mattsson förnekar inte vissa effektivitetsvinster som gjorts i samband med att systemen stramats åt – men sammantaget är hon dräpande kritisk mot den utveckling som har skett och gjort hela samhället utbränt och misstroget, och är noga med att framhålla det intima sambandet mellan NPM och de generellt försämrade anställningsvillkoren.

Och hon ser i princip ingen hejd på omvandlingen:

Det statliga Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, visar i en rapport att ökade statsbidrag till kommunerna 1996–2004 i stort sett användes till att anställa fler inom den centrala kommunala administrationen och Timbro har kommit till samma slutsats. När kommunerna får mer resurser till vård, skola och omsorg blir det inte fler anställda ute i verksamheterna. Istället växer det som åtminstone IFAU och Timbro hederligt kallar för byråkrati. Och byråkratin kommer att fortsätta att växa.

Avslutningsorden är ett direkt politiskt ställningstagande:

Möjligheterna till ekonomisk vinst i de mångfacetterade välfärdstjänsterna där människor är i beroendeställning måste få ett slut. Utförares vinstsyfte och aktiebolagsformen driver behovet av kontroll och revisioner till perversa och okontrollerbara nivåer. Det måste gå att hitta samarbetsformer mellan privat- och offentligdriven verksamhet som utvecklar välfärden utan att skattebetalarnas pengar hamnar i skatteparadis.

Hennes allra sista hänvändelse är direkt till fackföreningarna:

Fackföreningarna har en viktig roll i att försvara välfärdstjänsternas kvalitet. I deras framtidsuppdrag ingår också att försvara dem som tvingas stå kvar i arbetsmarknadens dörrhål och bara släpps in för enstaka punktinsatser. Tillåts den gruppen växa ännu mer hotas anställningstrygghet och villkor för alla.

Men för att facken ska bli kraftfulla och innovativa behöver fler medlemmar engagera sig, både för den egna arbetsplatsen och sitt yrkes innehåll och självständighet.

Och det finns faktiskt en ljuspunkt också. Förutom vittnesmål, bakgrunder, analyser och ibland ganska dråpliga samtal med New Public Managements makthavare lyfter Mattsson fram en myndighet som har gått mot strömmen: Skatteverket, som är både populärt, tjänande och kostnadseffektivt, efter att i det förflutna ha varit raka motsatsen.

Skatteverket tog hjälp av en enkel analysmodell från Nya Zeeland och insåg att det bästa sättet att få in största möjliga andel skatter inte alls var kontroll. Den stora andelen skattefel beror på misstag och missförstånd och utmaningen var istället att hålla betalningsviljan hög hos dem som riskerade att glida över i småfiffel.

Ordet kund gillar [Mats Sjöstrand] inte och man pratar inte heller om kunder på Skatteverket. ’En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.’