nilshornerSveriges Radio-journalisten Nils Horner dödades i morse på en gata i Afghanistans huvudstad Kabul. Han dödades i tjänsten — skjuten mitt i dagsljuset, under en intervju.

Nyheten om att Nils Horner dödats nådde Sveriges Radio vid 9-tiden på tisdagsmorgonen, via en läkare på det sjukhus dit han förts. Dessförinnan var den senaste kontakten vid 5-tiden, då han kom överens med utrikesredaktionen på Ekot om att gå ut på stan och göra intervjuer inför presidentvalet i april.

– Ungefär 8.15 kom en flash från AFP (nyhetsbyrå) som berättade att en utlänning skjutits i huvudet i Kabul. Vi mejlar Nils, men får inget svar och vi ber honom höra av sig, berättar Anne Lagercrantz, chef på Ekot.

– Några minuter senare ringer vi hans mobil och det är en annan man som svarar. Mannen berättar att han är läkare på ett akutsjukhus i Kabul och att Nils är död.

På eftermiddagen hade ännu ingen misstänkt gripits.

Bland journalister var han respekterad av alla och ett föredöme för många. När cheferna och kollegorna på Sveriges Radio pratar om Nils Horner på en känsloladdad presskonferens kommer lystern tillfälligt tillbaka i blicken.

– Nils var en av de mest rutinerade utrikeskorrespondenter jag jobbat med. Oerhört genomtänkt, oerhört reflekterande, med en fin, underfundig humor, säger Anne Lagercrantz.

Nils Horner var på många sätt urtypen av en utrikeskorrespondent. Han levde länge ”med bara två resväskor”, ville vara där det hände och gick helt upp i det jobb som han älskade att göra.

Men till skillnad från en del klichéer om utrikesreportern som gör allt för ”en bra story”, det vill säga tar farliga risker, var Nils Horner mycket säkerhetsmedveten.

– Han sade ofta: ”Jag vill ju komma hem med materialet”, berättar Sveriges Radios vd Cilla Benkö.

Som få andra lyckades han få kontakt med människor och få dem att berätta om deras liv och vad som skedde där och då, samtidigt som han gav en analys av läget. Det gjorde honom till en enastående journalist, säger en mycket berörd Kerstin Brunnberg, tidigare mångårig medarbetare och vd på Sveriges Radio.

– Det är en så sorglig dag för demokratin och för den information som behövs i samhället, förutom att det är en människa som borde ha varit kvar, säger hon.

Det är hans karakteristiska röst, lugn och hes, som hon kommer att minnas mest. Och den reflektion hon ofta gjorde när hon hörde honom:

– Hur fick han tag på den här människan, som kunde berätta den här historien, som var så vansinnigt relevant för det här ämnet