Konst för alla

Det sker någonting med konsten i offentliga miljöer som skolor, sjukhus eller i parker och på torg som gör den extra intressant. Att det finns en potential där verkar uppenbart, men vari ligger den?

De tankarna har jag haft med mig under läsningen av tre nyutgivna böcker som alla handlar om konsten och gestaltandet av offentliga miljöer. Bakgrunden till två av böckerna, Konsten att gestalta offentliga miljöer och Att verka tillsammans, är regeringsuppdraget ”Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer” som Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur- och designcentrum under 2010–2013 samarbetat kring. Den tredje boken är Konstnärsnämndens rapport Ingen regel utan undantag om enprocentsregeln som finansiering av konstnärliga uppdrag. I den ges exempel både på när olika offentliga institutioner samarbetar och på så kallad offentlig-privat samverkan där Nya Karolinska Solna är det mest omfattande konstprojektet.

Tillsammans ger de tre böckerna en värdefull inblick i hur det kulturpolitiska initiativet om samverkan ser ut i praktiskt handling. Att det finns ekonomiska drivkrafter bakom idén om en ökad samverkan råder det ingen tvekan om.

Minst lika intressant är den förändrade konstnärsroll som tar form och beskrivs i flera av de tretton projekt som presenteras utförligt i Konsten att gestalta offentliga miljöer – samverkan i tanke och handling. Där ses konstnären som en konsult som ska bidra med sin speciella kompetens, om vi nu talar det ekonomiska och instrumentella språk som dessa rapporter är fyllda av.

Samtidigt tror jag verkligen på ambitionen att involvera såväl arkitekter som konstnärer och formgivare i ett så tidigt skede som möjligt i stadsplaneringen. I stället för att bara placera in något konstverk när allting redan är klart och för de medel som då finns tillgängliga.

I projektet Park lek II i Sundbyberg var konstnären Kerstin Bergendal med redan under detaljplanearbetet inför den planerade förtätningen av bostadsområdena Hallonbergen och Ör. Hennes strategi för att ta till vara de boendes egna erfarenheter och önskemål bygger dessutom mycket på tid och närvaro för att kunna skapa sammanhang och mötesplatser där samtal kan föras.

Här verkar det som om konstprojektet lyckats skapa en alternativ zon och öppnat för möjligheterna till en verklig dialog.

En stor modell över området och dokumentation av flera av de samtal som förts visades hösten 2012 på Marabouparken i samband med utställningen ”Hembyg(g)d”.

Just gestaltning framstår som ett nyckelbegrepp i det här sammanhanget, och används numera gärna i stället för konstnärlig utsmyckning för att visa att det handlar om mer än bara en dekoration. Eller, som följeforskaren Maria Håkansson från Kungliga tekniska högskolan i sin rapport Att verka tillsammans – erfarenheter från gestaltning av offentliga miljöer påpekar, sätter många ett likhetstecken mellan gestaltning av offentliga miljöer och offentlig konst samtidigt som de tänker skulptur. Frågan är även om den nya begreppsapparat som hon efterlyser kan ändra på den bilden.

För något av det mest intressanta i Maria Håkanssons skrift är inblickarna hon ger i hur olika yrkesgrupper ofta kan ha fördomar om vad andra kan och egentligen ska syssla med. Hur revir- och statustänkandet ibland blir till onödiga hinder som måste övervinnas när arkitekter, stadsplanerare, konstnärer, politiska tjänstemän med flera ska samarbeta och respektera varandra.

Ser vi till förväntningar som funnits och som fortfarande finns på de tretton projekt som ingått i de fyra myndigheternas uppdrag framträder också en mångfacetterad bild av konstnärsrollen. Helst ska konstnären genom konsten kunna sammanfatta stora skeenden, medvetandegöra historien och den lokala identiteten, bidra till trivsel och gemenskap samt i förlängningen höja marknadsvärdet.

Det sistnämnda gäller inte minst när fastighetsägarna Lysekilsbostäder och Stena Fastigheter skulle renovera i sina respektive hyreshusområden, Badhusberget i Lysekil och Kvarngärdet i Uppsala. Här skulle konsten både bidra till att skapa tryggare miljöer samt öka de boendes stolthet över området.

I Uppsala sattes belysningen i fokus medan det i Lysekil främst handlade om att förnya en innergård.

Konstnären Katarina Löfströms idé att förändra belysningen i husens portar genom att byta ut en del träpaneler mot ljuspaneler togs väl emot både av fastighetsägarna och av de boende.

I Lysekil tog det lång tid innan projektgruppen fick kontakter med de boende. Varken informationsblad eller förslagslådor hjälpte och de öppna mötena lockade få eller inga alls. Lösningen blev att de öppnade ett kontor i en av lägenheterna så att de fanns på plats betydligt mer än tidigare.

Förändringen i människors vardagsmiljöer, som ett offentligt konstverk faktiskt utgör, tycker jag ska betraktas som ett påstående, som den som möter verket ges en möjlighet att förhålla sig till. Om hen sedan väljer att ignorera verket eller att aktivt ta del av det är en annan fråga. Men möjligheten till gensvar är trots allt central.

I Helsingborg och i Kiruna har gestaltningsprojekten handlat om processer och stora förändringar i de båda städerna. I Kiruna kräver en fortsatt gruvdrift att delar av själva staden flyttas vilket naturligtvis kommer att påverka många. Här låter konstnärerna Sofia Sundbergs, Kari Tuikkanens och Ingo Vetters förslag att använda rivningsmassor lovande, i sitt tydliga synliggörande av vad som just hänt på platsen.

Även i Helsingborg, där ett stort hamnområde inte längre ska användas som hamn, vill designgruppen Front återanvända material från hamnmagasinen när de rivs.

Visst kan man sedan se de prototyper till grillplatser, bänkar och vindskydd i återanvänt tegel som först visades upp i samband med en kulturfestival som ett tydligt exempel på när offentlig konst mer handlar om att aktivera en plats än att utsmycka den.

Vad som händer i det och i alla andra möten som ett konstverk eller en konstnärlig gestaltning bjuder in till blir då helt avgörande att följa om vi vill få syn på konstens roll i det offentliga rummet.

Debatten och turerna i januari kring graffitikonstnären Carolina Falkholts målningar i Nyköping och i Umeå är bara det senaste exemplet på just detta. Att hon, precis som i några av de exempel som presenterats inom samverkansprojektet, med konstens hjälp lyckats aktivera en plats och ett samtal står tydligt. I den förmågan ligger en stor potentialitet.

Thomas Olsson