”Omöjligt att leva på”, ”Jobbat sedan jag var femton, ändå räcker inte pengarna”, ”Utan min man hade jag inte klarat mig”. Rösterna från arbetarkvinnor som gått i pension, är många och liknande.
De vittnar om en kropp som slitit ett helt liv, för andras skull. I barnomsorg, i handeln och i skolkök. Som bäddat hotellsängar, tröstat de sjuka och burit brickor tusentals kvällar i restaurangen. De har ofta gjort det med de allra sämsta villkoren. Låga löner. Osäkra villkor. Obekväma arbetstider. Sällan har samhället tackat. Utan snarare förväntat sig det. Att arbetarkvinnor ska ställa upp.
Så de går i pension. Ibland tidigare, för att axlar, rygg och ben inte längre bär. Men inte sällan har de arbetat i 45 år. Från tjugo till sextiofem.
Trots det räcker pensionen inte till hyran, telefonräkningen, medicinerna och maten. Det är alldeles för lite pengar i det orange kuvertet. Siffror från SCB visar att antalet pensionärer under fattigdomsgränsen ökat rekordartat under senaste året. Men när ansvarig minister Ulf Kristersson (M) ska leverera sina ”lösningar” för fattigpensionärer, är det inte kvinnorna från handeln, omsorgen och vården han vänder sig till. Hans svar på frågan vad som görs är att ”regeringen har ökat drivkraften för att arbeta, för pensionärer med bostadstillägg”.
Lösningen på kvinnors låga pensioner är inte att det här samhället, med en moderat minister i spetsen, begär att arbetarkvinnor jobbar lite längre eller lite mer. Lösningen måste vara att förbättra kvinnors inkomster under arbetslivet, men också att ha ett pensionssystem som kompenserar de kvinnor som ägnat hela sitt liv åt att bära det här landet. Om det har Ulf Kristersson hittills ingenting sagt.
