Jag läste det du skrev om mobbning på jobbet och om han som tog livet av sig. Jag känner igen allt. Och jag funderar väl på att gå samma väg som Lars.«
Onsdagen den 19 februari kom en väldigt speciell dom. Tingsrätten i Östersund konstaterade att två chefer inom Krokoms kommun inte gjort tillräckligt för att förhindra socialsekreteraren Lars Perssons självmord. Domen är faktiskt formulerad så. De båda cheferna kunde ha hindrat Lars från att ta livet av sig. De tog inte sitt ansvar.
Morgonen efter ringer en polis, som vi kan kalla Peter, och inleder med meningarna du kan läsa här ovan. Vårt samtal fortsätter i cirka en timme. Han berättar om hur hård man måste vara för att undvika att bli utsatt inom polisen. Både i skarpt läge när det går fysiskt våldsamt till. Men också efter, kolleger emellan. Inför ledning. Och utåt. Den som är tuff går vidare i karriären. Den som inte är det, tja, oklar framtid.
Så får jag ett mejl från en lärare. Hon älskade sitt jobb, och sina kolleger. Men så fick hon en ny kollega. De kom inte överens. Rektorn tog hans parti. Och beordrade till slut i väg henne på ”en fullständig psykiatrisk undersökning”. Hon visade sig vara helt frisk. Läkaren kunde också intyga att någon psykisk ohälsa aldrig funnits i hennes liv. Svaret från arbetsgivaren blev att hon måste uppsöka ny läkare, på företagshälsovården denna gång. Här gick hennes gräns. Det slutade med att hon fick sparken. Hon tror att orsaken var att den nya kollegan störde sig på henne, att hon var för duktig.
Och så socialsekreteraren Lars Persson. Som heller aldrig haft några psykiska problem innan en ny chef kom. Enligt domen hade de båda vitt skilda bilder av vad jobbet som socialsekreterare går ut på. Lars, som ibland åkt ut och fiskat i fjällen med sina missbrukande klienter. Och som fick igenom ovanligt många LVM-ärenden i socialnämnden i Krokom. Det vill säga lagen om tvångsvård. Det vill säga dyra behandlingar. Hon, den nya chefen, vars uppdrag verkar ha varit att strama åt kostnaderna. Och ägna sig åt administration.
Det pratas, skrivs, twittras, mycket om löner för offentligt anställda. Det är bra. Vi måste vara beredda att betala dem som ska ta hand om oss. Men arbetsmiljön prioriteras så väldigt lätt bort som debattfråga. Särskilt om det handlar om själen. Det är lättare att prata kronor och ören än att prata med, och lyssna på, en anställd som inte riktigt orkar längre. På grund av att den polisen, den läraren eller den socialsekreteraren trodde att jobbet handlade om att hjälpa människor. Som utsatts för brott, som gått ner sig i ett missbruk, som inte riktigt hänger med i skolan. Det vill säga dig, eller mig, eller mitt barn eller din syster.
De gjorde misstaget att tro att deras jobb skulle få kosta; i tid, pengar och engagemang. Och de straffas för det.
För det handlar ändå om pengarna till slut. Det verkar vara få offentliga budgetar som tillåter medmänsklighet. Kommuner verkar snarare prioritera att ha en liten buffert i fall det stora Byggbolaget kommer och föreslår en jättearena i kommunen (Solna). Eller en hoppbacke (Falun). Eller en Medeltidens värld (Götene).
Polisen Peter skulle höra av sig igen. Han hade över trehundra sidor med material om vad som hänt just honom som han ville lämna över. Jag har inte hört av honom än.
