Nej, det här är inte vändningen
Jubel lär ha brutit ut på finansdepartementet när man nåddes av budet om tillväxtsiffran för fjolårets fjärde kvartal. Enligt Statistiska centralbyrån växte den blågula ekonomin med 3,1 procent jämfört med motsvarande kvartal året innan.
Plötsligt hade allt tal från finansministern om att ekonomin är på väg in i en ny fas fått ett handfast belägg. Under de föregående veckorna hade ju budskapet trummats in att stimulansernas tid är över, reformer måste finansieras krona för krona och att de kommande åren kommer att kännetecknas av en självbärande tillväxt.
Men är förra veckans BNP-siffra tecken på en vändpunkt? Knappast.
Den som skrapar under ytan finner att det är bilden av en högst övergående och ihålig tillväxt som framträder.
• Hälften av uppgången förklaras av lagerutvecklingen. Företagen har alltså producerat mer än vad de kunnat få avsättning för, och i stället fått lägga prylarna på hyllorna. Och eftersom ett stort uppsving i efterfrågan från omvärlden knappast står för dörren, så bäddar detta om något för dämpad produktionsutveckling framöver.
• Det andra stora bidraget utgörs av inhemsk konsumtion, där uppgången denna gång främst kommer från två håll. Dels valde hushållen att köpa fler nya bilar, och dels så råkade försvarsmakten få sig levererat ett stridsfartyg och ett exemplar av försvarets nya tunga transporthelikoptrar. Ingen av posterna är något som utgör grund för en ihållande ekonomisk expansion.
Mer värt att notera är vad som inte växer. Investeringarna står still, och exporten går trögt.
Slutsatsen blir att den som vill finna tecken på en ekonomi som klarar sig bra på egna ben – och inte behöver lite skjuts – får leta någon annanstans. Sådana signaler måste i stället hämtas från prognoser och mätningar av stämningen.
Samtidigt ska vi komma ihåg att kravet att alla utgifts- och skatteförändringar måste finansieras fullt ut inte innebär att finanspolitiken går från att vara stimulerande till att vara passiv eller neutral. Noll ofinansierade satsningar innebär i praktiken en åtstramning, eftersom regelverket gör att inkomsterna växer i takt med ekonomin som helhet, medan utgifterna växer långsamamre. Enligt Ekonomistyrningsverket handlar det om en automatisk förstärkning av statsbudgeten på 20 miljarder kronor om året.
Frågan som infinner sig är om det är lämpligt att staten sparar pengar när det står 411 000 svenskar i arbetslöshetskön.
