Kvinnors kroppar och låga löner betalar priset för det samhälle som misslyckas med att skapa en jämställd arbetsmarknad.
I morgon är det den internationella kvinnodagen. Fackföreningsrörelsen har tillsammans med en rad andra feministiska organisationer gemensamt skapat en rörelse för jämställda löner. De kallar sig för #lönheladagen. När de startade för två år sedan översatte de löneskillnaderna mellan män och kvinnor till skillnaden under en arbetsdag. När en man fick betalt hela dagen, jobbade kvinnor då (2012) gratis efter kl 15.51.
Sedan dess har inte mycket hänt. Två ynka minuter mer får kvinnor betalt för sitt arbete. Nu är det siffran 15:53 som formeras i bilderna som sprids i sociala medier. För varje år som går har löneskillnaden mellan kvinnor och män minskat med 0,2 procent (1 minut). I jämförelsen har kvinnors och mäns löner räknats upp till heltid. Men efter-som över hälften av LO-kvinnorna i dag jobbar deltid blir den bilden inte alls rättvis.
Deltidsarbetet innebär att den ekonomiska situationen för arbetarkvinnor är långt sämre än vad som framgår i de allra flesta jämförelser. När LO i sin rapport Tid, makt och pengar tittar på faktisk lön, tjänar arbetarkvinnor 73 procent av arbetarmännens inkomst. När man jämför arbetarkvinnor med män från tjänstemannasektorn, är den genomsnittliga arbetarkvinnans inkomst 19 740 kronor lägre, varje månad.
I kvinnors verklighet är alltså löneskillnaderna långt större än vad som hörs i debatten om jämställdhet i arbetsliv.
Det finns flera skäl till kvinnors deltidsarbete. Vi vet att kvinnor tar ett större ansvar för obetalt arbete i hemmet. Det är också kvinnor som i högre utsträckning går ner i tid för att barnomsorg och äldreomsorg inte räcker till. Över 65 procent av alla kvinnor i LO-kollektivet jobbar utanför dagtid. Trots det finns det endast 5 000 platser i barnomsorg på obekväm arbetstid i hela landet. För att få hämtning och lämning på förskolan att gå ihop, tvingas många att minska sin arbetstid. Över 90 000 kvinnor i åldrarna 45–65 år uppger också att de har gått ned i tid eller slutat jobba helt för att ge omsorg till föräldrar och andra sjuka anhöriga. När samhället brister, blir det i huvudsak kvinnors ansvar.
Men deltidsarbete går inte endast förklara med kvinnors ansvar för hem och omsorg. Vi måste också prata om kvinnors villkor på sina arbetsplatser. Arbetarkvinnor är den yrkesgrupp som i högst utsträckning uppger att de minst en gång i veckan upplever att kroppen är uttröttad. Var tredje kvinna i LO-kollektivet uppger återkommande sömnbesvär och 40 procent vittnar om att de har värk i nedre delen av ryggen varje vecka.
När två av tre kvinnor som jobbar i LO-kollektivet känner att kroppen inte orkar med, är det inte konstigt att kvinnor går ned i tid.
I ljuset av hur verkligheten faktiskt ser ut för de kvinnor som deltidsarbetar, blir statsminister Reinfeldts uttalande om att kvinnor behöver uppmuntras att jobba heltid rent osmakligt. Det som statsministern gör är att lägga över samhällets misslyckande på enskilda individer av kvinnokön.
Men det är inte kvinnor som är ansvariga för en föräldraförsäkring som cementerar och förstärker ojämställdhet i familjer. Det är inte heller kvinnor som håller förskolan stängd nattetid och minskar antalet platser på äldreboendena. Och föga förvånande är det inte heller arbetarkvinnor som dragit ned på personal i offentlig sektor, vilket gör att kvinnors kroppar går sönder när färre anställda behöver göra fler personers jobb.
Det är politiker som bär skulden, för kvinnors situation i hemmet och i arbetslivet. En situation som gör arbetarkvinnor till livslånga ekonomiska förlorare.
Därför ska också politiker ta ansvar.
De politiker som säger att de tycker att män och kvinnor ska ha lika möjligheter till både hälsa och ekonomiskt oberoende behöver sluta snacka och börja jobba nu:
• Det är dags att individualisera föräldraförsäkringen. De gånger man från politikens håll har infört dagar vikta åt föräldrarna är de enda tillfällena man kunnat se en reell ökning av mäns uttag. Ändå fortsätter Socialdemokraterna och LO att fega. Det mest radikala de hittills föreslagit har varit en tredelad försäkring, som i verkligheten kommer att innebära att kvinnor tar två tredjedelar av ansvaret. Ofta vågar de inte ens föreslå det, utan nöjer sig med förslag om att knyta en månad till eller två till vardera föräldern.
• Det är dags att bygga ut välfärden, i stället för att låta en nedmontering av den bekosta skattesänkningar. Det behövs barnomsorg även när arbetarkvinnorna jobbar, och äldreomsorg som gör att döttrar kan känna sig trygga med att deras föräldrar får den hjälp de behöver.
• Det är dags att skapa villkor på arbetsmarknaden som gör det möjligt för kvinnor att jobba heltid utan att gå sönder. Vi behöver fler undersköterskor, barnskötare, lokalvårdare, förskollärare och sjuksköterskor.
Men vi måste också se till att stärka möjligheterna för arbetarkvinnor att ställa krav på sin arbetsmiljö. Det är först då vi skapar ett samhälle där arbetarkvinnor inte behöver välja mellan sin hälsa och sin ekonomi.
