Inte bråka om lönen. Ställa in semestern när det är kort om folk. Se till att ställa upp när det fattas folk. Tacka ja till övertid. Inte gnälla över de delade turerna. Allt för att få ha jobbet kvar.
I dag presenterar tankesmedjan Katalys sin rapport ”jag tar värktabletter, men det hjälper inte” om arbetarkvinnors villkor. Vilka är dåliga. Det är en läsning om låga löner, arbete på obekväma tider och deltidsarbete till följd av en arbetsmiljö som kroppen inte orkar med.
Men det är också en läsning om de osäkra anställningarna. Var fjärde kvinna inom LO-kollektivet saknar fast tjänst. Var fjärde! Det får konsekvenser. Vi vet sedan tidigare att det finns ett tydligt samband mellan rädsla för att förlora jobbet och psykisk ohälsa. Enligt rapporten kan den osäkra anställningen ha mer negativa effekter på hälsan, än vad arbetslöshet har. För osäkerhet tär.
Men också situationen på arbetet är sämre. Personer som är osäkert anställda har sällan samma möjlighet att ställa krav på sin arbetssituation. Dels är den fackliga anslutningsgraden väsentligt lägre hos osäkert anställda jämfört med tillsvidare. Dels behöver kraven man ställer alltid vägas mot hotet om att jobbet snart kan ta slut. I lönesamtalet förhandlas hundralappar lätt bort, om alternativet är att få stanna kvar några månader till. I frågan om att ställa in sommarsemestern, är svaret oftare ja, om vikariatet på pappret går ut efter augusti. I en schemaplanering där vareviga helg innehåller delade turer, betalar det ändå hyran jämfört med arbetslöshet och ett helt tomt schema.
När arbetsgivare sätter i system att stapla de osäkra anställningsformerna på varandra, är det arbetarkvinnor som drabbas. De som påstår att osäkra jobb skapar fler jobb, ljuger. Det som skapas är sämre villkor för kvinnorna i vården, i handeln och i omsorgen. Helt ovärdigt ett land som säger sig vilja nå målet om jämställdhet. Är det några som ska få vara trygga på jobbet, är det de kvinnor som bär det här samhället.
