Alls inga spökhus

Plötsligt hittar en mycket egenartad och kärleksfull Folkets Hus-skildring in på redaktionen. Fotografen Lina Haskel har bearbetat sin exil genom att vid olika besök i hemlandet söka upp tomma FH lite varstans i landet och porträttera deras tomhet, gärna ur lite skeva vinklar. Bland favoritmotiven märks kontrasten mellan reliker från förr (standar, oljemålningar och partiledarporträtt) och spår av daglig aktivitet (krukväxter, elgrejer, datorer). Fult uppställda möbelgrupper är också vanliga. Om det inte vore så kärleksfullt skulle det kännas som nidbilder. Men en hör verkligen mumlet av de frånvarande besökarna och av stolars skrap mot golv. Exteriörerna och närbilderna har också samma aura av förgångenhet som fortfarande pågår, av tidsskikt som skjuts in i varandra. Boken avslutas med en trevlig mediterade essä av Henrik Berggren, som tematiserar de många samtidiga innebörderna av ordet ”folk” under nittonhundratalet och på så vis sufflerar det tänkvärda projektet – som stockholmarna redan kunnat se två gånger, genom utställningar på Arbetarrörelsens arkiv och Galleri Kontrast, men som sannerligen angår hela landet.