Beatpoesi från Halland

Det är nånting underbart amerikanskt över Ingela Strandberg, trots att dikterna mestadels utspelas i Halland. De rymmer en sårbar livskänsla som påminner t ex om far och son Wright. James och Franz.

En slitning mellan hemtamhet och hemlöshet, mellan trygghet och död som motsatser. Och alltid med detta tonfall som är både överskridande och skyggt, som både tar steget och tar tillbaka det.

Jag smyger med ljuset.

Vill inte
att någon ska se
hur långt inifrån allt
jag kommer.

Jag vet inte om Strandberg når ut till en publik med sina hittills nio diktsamlingar. Men det borde hon kunna göra.

Den senaste cirklar runt det utdragna avskedet till en hund, och i förlängningen till livet. Många ambivalenta stämningar dras ut ur relationen, som i inledningsdikten:

Betade länge med hjorden.

Det var när jag var som mest djur.

Jag lämnade alltihop.

Nu är jag som du, hund, en som
inte behövs. En som väntar
på ett tecken. Hur det ska se ut

Vet jag inte. Bara att det måste finnas.

Vi håller våra huvuden högt.