Läktarvrål får röst och ansikten

Att vara fan är ett hårt arbete, och få böcker har skildrat detta lika grundligt som Katarina Kuick i den över femhundrasidiga skildringen av en Hammarbysäsong i Superettan, match för match ur olika supportrars ögon och med trevliga, grundliga beskrivningar av omständigheter, trubbel och traditioner, samt en hel skatt av hejaramsor och sångtravestier tryckta med grön text. Dessutom rikt illustrerad med fotografier av Björn Qvarfordt.

Jag hör till de få som kan leva är väl främst tänkt för alla med årskort och Värnamovana. Men den är så full av liv och verklighet att det blir nöjsam läsning för vem som helst, både i intervjuerna och när Kuick själv har ordet:

”Jag brukar inte heller skrika med i Hata, hata, hata Göteborg eller Vi hatar Djurgårn. Dels för att jag tycker det känns smått barnsligt, men mest för att jag inte är så intresserad av att lägga energi på motståndarna. Varför ska jag anstränga mina stämband för att skrika deras namn? Motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet och jag bemöter dem helst genom att helt enkelt nonchalera dem.”

För vad som slår en vid läsningen är att massan består av individer, var och en med sitt eget förhållningssätt till ett och samma kärleksobjekt.