Ekonomisk kris måste inte alls betyda sämre folkhälsa, argumenterar David Stuckler. Foto: Bertil Enevåg Ericson

 

För att få ekonomin på fötter har krisländerna i EU stramat åt sina ekonomier. Det är en politik som lett till fler självmord, aidssjuka och orsakat malariautbrott. Och det helt i onödan, hävdar två brittiska forskare i en ny bok.

– Det går att väja. Det finns flera vägar ut ur en kris och det är inte en naturlag att hälsan i ett land behöver försämras, säger folkhälsoforskare David Stuckler vid brittiska Oxfords universitet som i veckan var på Sverigebesök.

En miljon greker saknar sjukförsäkring, självmorden i landet ökar och malaria och aids likaså. Ökar gör också infektionssjukdomarna. Orsaken är det kraftiga åtstramningarna som Grekland tvingats göra. Vårdsektorn har drabbats hårt och därmed har hälsoläget i landet försämrats, enligt en rapport som publicerats i den ansedda vetenskapliga tidskriften The Lancet.

David Stuckler har tillsammans med medicinforskaren Sanjay Basu på amerikanska Stanforduniversitet skrivit boken Åtstramning till döds.

– Det finns flera historiska exempel på att hälsoeffekterna inte behöver bli så negativa vid kriser som det varit i flera EU-länder, säger David Stuckler.

Bland annat jämför han läget i Grekland och Island. Båda länderna har drabbats allvarligt av den ekonomiska krisen men vägen ut har skiljt sig. I Grekland krävde EU och IMF kraftiga åtstramningar för att landet skulle få nödvändiga lån. Resultatet blev en försämrad hälsa.

Ett annat land som drabbats allvarligt av krisen är Island. De isländska bankerna tog sig vatten över huvudet och när finanskraschen kom så höll staten som gett garantier på att gå i konkurs.

På Island krävde också IMF neddragningar av ”lyxprodukter” som vård. Vårdbudgeten skulle skäras ned med 30 procent men folket sa nej i en omröstning. Förlorarna blev de som hade sina pengar investerade i isländska banker – men folkhälsan på det lilla öriket drabbades inte av krisen.

Enligt David Stuckler och Sanjay Basu finns flera historiska exempel på att det går att välja om kris ska leda till sämre folkhälsa eller inte. Ett sådant är omvandlingen av Östeuropa.

När järnridån rasade samman med Sovjetunions fall i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ordinerades två olika mediciner. Vi kan kalla det nationalekonomernas krig.

Det ena sidan förespråkade chockterapi. Ryssland och de andra Öststaterna skulle komma på fötter genom att så snabbt som möjligt anta marknadsreformer och privatisera ekonomin. På den sidan fanns bland annat nationalekonomen Jeffrey Sachs.

Den andra sidan förespråkade en långsammare anpassning. Där fanns den tidigare chefekonomen på Världsbanken Joseph Stiglitz. Han ville att privatiseringarna skulle ske långsamt och var kritisk till en chockterapi med kraftiga åtstramningar.

I grova drag kan man säga att förespråkarna för chockterapin vann gehör i Ryssland och Kazakstan, medan en långsammare anpassning skedde i Polen och Vitryssland.

– Folkhälsan utvecklades helt olika i dessa länder, säger David Stuckler.

Efter kommunismens fall försämrades hälsan snabbt i Ryssland och Kazakstan. Alkoholmissbruket ökade och medellivslängden föll, särskilt för män. I Polen och Vitryssland skedde inte samma försämring.

Den kris som nu pågår liknas ofta vid situationen under 1930-talsdepressionen. Men det finns avgörande skillnader mellan dagens EU-kris och krisen i USA.

– I flera EU-länder ser vi i dag försämringar av folkhälsan, men under 1930-talet i USA blev folkhälsan till och med bättre.

Förklaringen till det är, enligt forskarna, att den amerikanska presidenten Franklin Roosevelt satsade på att stimulera ekonomin i stället för att dra åt. Nästan nio miljoner arbetslösa fick jobb i statliga byggprojekt och ett statligt bolåneprogram gjorde att omkring en miljon amerikaner slapp få sina hem utmätta av kronofogden. Satsningen kallas New Deal. Den innebar också att sociala skyddsnät byggdes upp.

– Det fick en enorm effekt på folkhälsan, säger David Stuckler.

Inte minst kan det mätas på delstatsnivå. De delstater som var positiva till New Deal och gjorde stora offentliga finansieringar, som Louisiana, fick bättre folkhälsa än de som var negativa.

Reformen ledde till att trenden med fler självmord i USA vändes och att spädbarnsdödligheten minskade samtidigt som genomsnittsinkomsten i landet ökade med 9 procent mellan 1933 och 1938.

Men forskarna kritiserar åtstramningspolitiken i EU samtidigt som den globala medellivslängden fortsätter öka. I dag är genomsnittliga livslängden i världen nästan 70 år och globalt har stora framsteg gjorts för att bekämpa fattigdom och sjukdomar.

– Jo, så är det. Det finns en positiv trend, säger David Stuckler. Men vår poäng är att även om den genomsnittliga folkhälsan i världen blir bättre så gäller det inte alla grupper. Det sjuka och svaga drabbas hårt av den åtstramningspolitik som EU för, säger han.