När döden kommer till jobbet
Många gånger har jag funderat på vad han gjorde på morgonen den torsdagen. Han åt frukost förstås, en stadig sådan antagligen eftersom han var byggnadsarbetare. Kanske tänkte han på vad han skulle göra dagen därpå, fredag kväll tillsammans med tjejen som han just träffat.
Men så blev det inte.
Förra året dog 33 personer i olyckor på jobbet. Hittills i år har minst sex omkommit, fem av dem bara under en vecka. Som åt frukost, åkte till arbetet och inte kom hem på kvällen.
Och så obarmhärtigt är livet att ödet nu hade bestämt att denna torsdag var det hans tur.
Så han stoppade väl ner matlådan, stängde dörren och åkte iväg till sitt öde.
Det här var för några år sedan och jag tog tåget för att träffa en av hans arbetskamrater som var med när det hände.
Vi ses på ett fik, tittar ner i våra kaffekoppar och rör inte kanelbullarna.
– En dödsolycka på en arbetsplats … Man måste ha varit med om det för att förstå, säger han.
Grabben var populär bland gubbarna, reko, rak och ärlig. Och han såg bra ut.
– Jag träffade honom första gången fem, sex år tidigare då han var snickarlärling. Han var duktig och fick ta ansvaret för besiktningsjobben.
Denna torsdag eftermiddag höll han på att montera cementpelare tillsammans med två arbetskamrater. Rejäla pelare, fyra meter höga, 40 centimeter breda, med en vikt på närmare två ton och som lyftes på plats av en jättelik byggkran.
– Plötsligt hörde jag en duns. Öglan hade gått av och pelaren föll. Jag rusade dit och ropade samtidigt på radion att öppna portarna så att ambulansen kunde komma fram.
Han låg bredvid pelaren, såg så fin ut, oskadd men askgrå, minns arbetskamraten.
– En arbetsledare och någon till följde med till akuten. Han var ju död.
De 20, 30 som jobbade där samlades i matsalen. En lista gick runt där alla skrev ner sina mobilnummer så att man kunde ringa varandra senare.
– Vi satt kvar länge, ett par timmar.
Vem som berättade för tjejen, vet han inte.
– Men det var först när jag kom hem till min familj, min fru och mina barn, som det kom över mig. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit vem som helst.
På fredagen dagen därpå kom alla till jobbet. Det hade chefen sagt att de måste.
– Vi satt mest inne och pratade med varandra. Det tog tid innan vi kom i gång igen.
Någon hängde hans id-bricka på klädskåpet. Vid platsen där det hände tändes ljus.
– Vi fick kuratorer som vi kunde prata med. Till och med en präst. Många ringde kuratorerna.
Vi skiljs och jag tar tåget hem. På kvällen ringer jag för att kolla en detalj. Hade han hjälm?
Jag hör på det sätt han helt kort bara säger ”jovisst” att något hade hänt med honom efter vårt samtal.
Klockan fem på morgonen ringer telefonen och jag förstår vem det är och jag förstår vad han kommer att säga.
Att han legat vaken hela natten, att allt kommit tillbaka och att han inte vill vara med – vare sig med namn eller bild i någon artikel.
– Snälla!
Och det är klart att jag gjorde som han ville – lät bli att skriva.
Men bilden av den unga killen som såg bra ut och satt där och åt sin frukost och inte kom hem från jobbet den dagen kommer tillbaka varje gång jag läser de små notiserna om ännu ett dödsfall på jobbet.
