På fritiden är vi alla höginkomsttagare. Åtminstone vill vi vara det när vi ser att andra lever i lyx.
I ett avsnitt i LO-ekonomernas årliga rapport över maktelitens inkomster dissekeras denna längtan efter flärd ur ett rättviseperspektiv. Och riktigt intressant blir det när avsnittet visar att vi skulle kunna undvika ekonomiska kriser och arbetslöshet om vi hade en mer rättvis fördelning av våra resurser.
Som vi kunnat läsa de senaste dagarna är huvudbudskapet i LO-ekonomernas rapport att makteliten befäster sin ställning. En makthavare i den svenska ekonomiska eliten tjänar på bara tio månader mer än vad en industriarbetare tjänar under ett helt liv.
Men vad händer när så stora inkomster samlas hos dem som redan har?
Ett specialavsnitt i rapporten, skrivet av Anders Eld, visar att stor kapitalansamling hos ett fåtal och stora inkomstskillnader utgör ett hot mot en stabil ekonomi när tillgångar, skulder och konsumtion inte längre är i balans.
Minns ni till exempel när Göran Persson som statsminister for till USA med syftet att försöka låna pengar till den svenska statskassan?
När han kom hem var han butter och sur över de ”finansvalpar” som med gigantiska inkomster jämfört med en futtig statsminister från Sverige for omkring i sina sportbilar.
Utan att veta det reagerade han som de flesta av oss, enligt ny ekonomisk konsumtionsteori.
De allt större inkomstskillnaderna skapar ett överflöd samtidigt som det stora flertalet blir alltmer varse att det liv eliten lever aldrig kommer att gälla dem själva.
Som en kompensation börjar många konsumera mer än de har råd med.
De ser att de med högre inkomster drar ifrån och det enda sättet att hänga med blir att skuldsätta sig.
Och den finansiella oron tilltar. Tills allt brakar samman i en finansiell kris där vanliga löntagare får ta den största smällen, när arbetslösheten och nedskärningarna ökar.
Den osunda utvecklingen och kantringen av ekonomin underlättas av att det samtidigt finns massor av pengar att låna. De som lägger sin inkomst på hög vill ju inget hellre än att låna ut pengar de inte behöver till hugade spekulanter – och därmed tjäna ännu mer pengar.
Här är utvecklingen mycket tydlig.
Alltsedan 1980 har de svenska hushållen ökat sina skulder under alla perioder då inkomstskillnaderna har ökat. Och extra mycket före en ekonomisk krasch.
Så plötsligt har vi alltså en mycket tydlig bild av hur framväxten av en finansiell kris med arbetslöshet och nedskärningar i välfärden går till.
Att banker får enorma rikedomar som de kan låna ut och därmed skapar ännu större rikedomar åt sina ägare är alltså inte det första steget på vägen mot en kris, som det ofta har sagts om finanskrisen 2008/2009.
Det första steget mot undergången tas långt tidigare, när skulderna ökar som ett resultat av att inkomskillnaderna tillåts öka markant.
LO-ekonomernas rapport säger oss alltså mycket om hur vi bäst bör fördela värdet av det vi alla är med och producerar och rapporten ger en klar bild av vad som måste till för att skapa trygghet, välstånd till alla och en jämn och säker tillväxt, nämligen en minskad inkomstspridning.
Men tvärtom ser vi nu hur både inkomstskillnader och skuldsättning återigen ökar, och Riksbanken slåss med Finansinspektionen och politiker från alla politiska partier om att föreslå reformer som ska hindra människor från att belåna sig för mycket.
Problemet är att debatten så gott som uteslutande handlar om hur nya regelverk ska hindra folk från att belåna sig för mycket.
Men, som LO-ekonomernas rapport visar, det vore bättre med en politik som tar itu med grundproblemet, den ökade inkomstspridningen.
