Betongen har huvudrollen

… i Pirjo Honkasalos mäktiga svartvita film Betongnatt, byggd på en roman av Pirkko Saisio med samma namn, Betoniyö, från 1981. Den dominerar över människorna, tränger ihop dem och förminskar dem. Tvingar dem att ge sig på varandra, alternativt möjligen drömma, vilket är både föraktligt och farligt.

Detta gäller förorten där det mesta av handlingen utspelas. Men också den andra viktiga skådeplatsen: en hemlig badplats inne på ett industriområde med byggkranar i fonden från Helsingfors växande skyline.

Betongkritik är förstås ingenting nytt, men sällan har jag sett den så känsligt och skoningslöst som i denna svartvita skildring av en dag i två bröders liv, inför att den äldre nästa dag ska inställa sig för att avtjäna ett fängelsestraff.

Bildspråket säger tydligt att alla medverkande redan befinner sig i fängelse, förutom att det finns ett antal möjligheter till tillfällig flykt: i ruset, i konsten, i en kärlek som dock redan från början är deformerad av våld och underordning.

Det finns också en religiös dimension i filmen, antydningar om att en annan dimension kan öppna sig. Tydligast i den märkliga scen där storebrorsan lättar blåsan mot den ortodoxa katedralens vägg. När de ska vandra vidare upptäcker den yngre brodern en dörr som går att öppna; han stiger in och blir vittne till en körrepetition, där det är tydligt att sångarnas hjärtan är vända upp till Gud. En av dem är den förfinade kvartersbögen, som spelar en stor roll både i handlingen och i lillebroderns psykiska landskap.

För naturligtvis handlar det inte bara om betong och vackert foto. Skådespelarna gör formidabla neorealistiska insatser, och detta med en dialog som mestadels består av ett enda ord, men som också kan blomma ut till långa filosofiska och kosmologiska utläggningar, som gör stort avtryck. Likaledes spelar musiken, och i synnerhet barockarior, en stor roll för att ge extra dimensioner åt den torftiga och latent våldsamma stämningen. Det finns även ett starkt element av koreografi i hur personerna rör sig och interagerar.

Det tycks mig som att Honkasalo har åstadkommit nånting som kommer att bli en klassiker, och som tål att ses om många gånger, därför att de enskilda scenerna är så mättade, och ofta så vackra, i märklig kontrast till det kroppsliga och verbala samspelets hetsighet.

Även om handlingen (trots vissa anakronistiska inslag som en digitalkamera) utspelas på åttitalet – markant är att nästan bara vithyade personer syns till – så känns betongkritiken väldigt samtida på ett inre sätt: att förortsområdet liknas vid ett fängelse är en konstnärlig överdrift som handlar om hur inskränkta livsmöjligheter tär på människorna. Och att det går illa i just det här fallet innebär inte att alla slut är tragiska. Tvärtom finns det starka antydningar om att den hemligt uppdykande dörren är en realitet – åtminstone på individnivå.