Modernism, kön och klass

Det är en sällsynt lyckad Ivar Lo-prisutdelning i år. Valet av Susanna Alakoski och Ebba Witt-Brattström framhäver samverkan mellan litterär modernism, feminism och klassperspektiv, på ett sätt som förstärker samtliga.

Witt-Brattström får priset i egenskap av litteraturforskare; det står i föreskrifterna att en sån ska belönas vart tredje år, helst en som skrivit om Ivar Lo. Det har hon gjort bara indirekt, men hennes forskning har gjort arbetarlitteraturforskningen stor nytta inte bara genom att befrämja den kvinnliga representationen i historieskrivningen utan i ännu högre grad genom att sätta själva skrivsättet i fokus.

Sålunda ger avhandlingen om Moa Martinson en lektion i hur Martinsons modernistiska  sätt att skriva gör det möjligt för henne att lyfta fram bortglömda delar av verkligheten och samhället.

Witt-Brattströms förfinade estetiska medvetenhet såväl i avhandlingen som i många senare böcker och bildningsinsatser har bidragit till att vända på perspektivet så att litteraturen kan medverka i samhällsdebatt och historieskrivning i egenskap av litteratur, inte primärt i kraft av vad den skildrar/lyfter fram, utan även hur.

På motsvarande vis har Susanna Alakoskis litterära skicklighet och uppfinningsrikedom inledningsvis hamnat i skymundan av de levnadsöden hon berättar om. Faktum är ju att lyssnandet till språket är en konstitutiv del av alla hennes tre romaner: språket som formare av samhällsuppdelningar och fördelare av livsmöjligheter.

Och de insikterna tar samtidigt formen av en litterär praktik som även släpper in det ofärdiga, det bräckliga, det felstavade i framställningen – ofta i konflikt med det officiella språket, vars maktresurser därmed lyfts fram. Också dagboken Oktober i Fattigsverige räknar jag som en roman: ett avancerat berättande byggt på en fiktion om öppenhet, ett beslut att släppa in berättelser från alla håll och på så vis åstadkomma en skulptur av språk och kroppar.

För också kroppar är språk när de ges plats i litteraturen, jämsides med orden.

“Herrljunga, två gråhåriga kvinnor kliver andfådda ombord. ’Inte en liten bit att gå.’

Tjock dialekt. De har pärlörhängen och madrassjackor. Kutiga nackar. Arbetarklassens hållning. Suttit över kassorna, stått lutade över monteringen. Nedåtblicken.”

Den litterära modernismen kan spela en aktiv roll i det politiska arbetet för att omdefiniera verkligheten, för att ge röst åt det förtigna som annars inte skulle ha en chans att få tillträde. Därför är den också feminismens bundsförvant, eller andra identitetsrörelser som satsar på att ge kollektiv form åt individernas rättighetssträvan och emancipation.

I den modernistiska litteraturen, definierad som en verksamhet för att ge röst åt bortglömda språk och erfarenheter, är det inte särskilt intressant huruvida författaren kan kalla sig feminist eller inte. Litteraturen är en praktik, inte ett ställningstagande. Men könens ordning blir litterärt material och hjälper därmed till (via igenkännande) i den individuella emancipationen – och som en kanal för att samla erfarenheter och kanske göra dem politiskt inflytelserika.

Den modernistiska litteraturen är inte ett parti. Men det är en rörelse. Som inte utesluter nån (med undantag för tillfälliga esoteriska kotteribildningar som bildar front mot samtiden) och istället sätter en ära i att samla så många slags språk och kroppar som möjligt och på så vis samla alternativa världsbeskrivningar med stor motståndskraft samt möjlighet till starkt genomslag.

Men för att motståndspotentialen ska bli tydlig krävs ett framhävande av litteraturen som litteratur, och som språkblandning. Det skulle behövas ett annat slags litteraturkritik, som inte är författarcentrerad, inte heller koncentrerar sig på berättelserna, utan anger hur och i vilken mån en boks språk utvidgar den kända världen, och talar om varför detta borde få politiska konsekvenser på kollektiv nivå. I Ivar Los anda.