Jag närmar mig trettio och allt fler av mina vänner skaffar barn. Vi har pratat med varandra om det i flera år. Om, hur, och när. Varit överens om att skulle vi få en unge tillsammans med någon, ska vi dela lika. Ta lika stort ansvar. Lika många föräldradagar. Det om något har varit självklart.
I verkligheten blir det sällan så. Jag märker hur mina tjejkompisar stannar hemma mer. Det finns alltid en (bort-)förklaring till att det blev så. Ibland för att hon pluggar, och då passar det bäst att han fortsätter jobba. Ibland för att han pluggar, och då är det bra om han blir klar snart och också kan börja jobba. Ibland för att han tjänar mest, och de skulle förlora mer om han var hemma. Ibland för att hon tjänar mer, och därmed får en hyfsad föräldrapenning ändå.
Förra veckan kom nya siffror från Försäkringskassan. Andelen män som tar ut föräldradagar har under förra året ökat från 24,4 procent till 24,8. Jag är inte statistiker eller matematiker. Men jag tycker att det känns som en provocerande låg ökning.
I DN skriver man att det är en rekordnotering och på Sveriges Radios hemsida läser jag rubriken ”Pappor är hemma allt mer”.
Det är förvisso sant. Men jag tänker att verkligheten snarare skulle rubriksättas såhär; ”Pappor nu hemma yttepyttelite mer”.
För fortfarande tar kvinnor ut tre fjärdedelar av föräldradagarna. Ungefär samma ojämlika uttag som förra året. Och året innan det. I den här takten kommer det ta mer än 25 år innan föräldrar delar jämställt på ansvaret för sina barn. I intervjun i DN säger försäkringskassans expert Niklas Löfgren, att risken dessutom finns att trenden mattas av. Kanske får inte ens mina barnbarnsbarn uppleva att deras föräldrar tar lika mycket ansvar för uppfostran, hemarbete och omsorg.
Jag är otålig och orkar inte vänta så länge. Står inte ut med det pris som kvinnor betalar för vårt ojämställda samhälle. Vi vet att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, deras inkomst och hälsa påverkas av att vara den som tar huvudansvar för hemmet. Vet att kvinnor tjänar mindre. Får sämre villkor. Mår sämre. Vet att förhållandevis jämställda par blir mer ojämställda när barnen kommer och kvinnan stannar hemma.
Det pratas ofta om vikten av valfrihet och att samhället inte ska lägga sig i.
Jag förstår inte vems valfrihet som menas. En försämrad löneutveckling, en pension som är svår att leva på och fler timmar obetalt arbete i hemmet för kvinnor ger mig ingen känsla av att vara fri.
Jag tänker att valfriheten borde handla om valet att skaffa barn. Det varken kan eller får fortsätta vara att med gemensamma skattemedel fortsätta reproducera mönster, som vi vet ger män och kvinnor olika värde.
