”Här kan jag jobba med hjärtat”

– I Frälsningsarmén är tron halva sanningen. Andra halvan är att göra skillnad, att se till att människor får mat, kläder och tak över huvudet. Att be för andra är långsiktigt. Under tiden måste vi agera här och nu.

Åsa Adolfsson är verksamhetschef på härbärget Gnistan i Örebro med tio platser för hemlösa och ytterligare tio platser i ett stödboende, första steget på vägen mot egen bostad.

– Jag försöker vara de hemlösas ansikte utåt, deras advokat. Vi behöver fler bostäder och mer resurser. De kommer inte att sluta missbruka så länge de inte har något hem.

Hon hamnade på Gnistan av en tillfällighet för ett knappt år sedan, efter 23 år som specialistsjuksköterska inom psykiatrin. Hon bytte från landstingets stora byråkrati till korta beslutsvägar i Frälsningsarmén.

– Om jag har en idé kan jag genomföra den. Och jag kan jobba med hjärtat. Organisationen är tydligare, anställningsvillkoren är bättre och cheferna är alltid tillgängliga.

Gnistan är öppet sju dagar i veckan. Det finns tio tjänster på hel- eller deltid, men i praktiken jobbade 22 personer åtminstone någon gång i januari. Åsa Adolfsson har personalansvar och budgetansvar.

Jobbet har gjort henne samhällsengagerad och ”nästan fanatiskt” intresserad av kriminologi. Hon vill veta varför några hamnar snett. Det går fort. Revorna i samhällets skyddsnät blir större.

– Ingen föds med flaskan. Folk blir bostadslösa innan de blir a-lagare. Det går fort att dra på sig en betalningsanmärkning och det är lätt att vräka folk. Många har inget skyddsnät i form av familj och vänner.

De allra flesta, men inte alla, nattgäster är a-lagare. Två har jobb men ingen bostad. Ibland krävs akutplatser illa kvickt, som när föräldrar slänger ut sina tonåringar.

Härbärget har ingen platsgaranti. Ibland är det fullt. A-lagarna köar i timmar utanför socialjouren för en plats. De står i centrum till allmän beskådan. Många av dem levde inrutade Svenssonliv för inte särskilt länge sedan.

Åsa Adolfsson sa åt gubbarna att gå till Nerikes Allehanda. Det blev ett reportage om den moderna skampålen. Kön är kvar, men möjligen har örebroarnas attityder ändrats.

Själv försöker hon också påverka. Hon sitter med i alla möjliga grupper. Än så länge skriver hon bara på Facebook, men funderar på hur hon ska nå fler. En vacker dag kanske hon ställer upp i kommunalvalet för att föra gubbarnas talan i fullmäktige.

– Det finns så många missuppfattningar. Folk tror att bara vissa kan hamna snett och att det finns ett skyddsnät för dem. I verkligheten finns inget skyddsnät.