Ett billigt hotell med bra service
Jag stod och pratade med grannen häromdagen. Hon klagade över att sönerna på 25 och 33 år fortfarande bor hemma, trots att de båda har fast jobb och flickvänner sedan flera år tillbaka.
– Jag skulle ha gjort dem mer självständiga när de var mindre, suckade hon och tittade på min elvaåring som stod och strök just då.
Hon är inte ensam om sitt problem. De flesta går dock inte så långt som paret i närheten av Venedig, som bett den lokale fredsdomaren om hjälp att få ut den 44-årige sonen ur huset. Föräldrar accepterar helt enkelt att ”barnen” har rotat sig hemma och gör inget för att hjälpa dem att komma iväg.
Och ungdomarna är gärna med på det. Hemma betalar man ingenting, man får maten serverad, kläderna tvättade och strukna, plus att man slipper hjälpa till med städningen (åtminstone om man är kille).
Visst finns det situationer där ekonomin inte tillåter en flytt. Så är det med den lokala bibliotekarien. Han är i 30-årsåldern, och skulle kunna få bo gratis i en lägenhet hans föräldrar ärvt. Men hans flickvän studerar ännu, och de kan inte leva på hans lön på 8 000 kronor efter skatt.
I storstäderna, som Rom och Milano, är ungdomarna vana att dela lägenheter med varandra. I övriga Italien anses det nästan lite konstigt.
– Ska du flytta ihop med din kompis? Vad ska grannarna tänka då?! utbrast en bekants mamma när han efter en Londonvistelse beslöt sig för att göra som vännerna i metropolen och dela lägenhet med en killkompis. Men i den lilla italienska staden började det viskas om att han nog var gay, vilket i Italien är en katastrof för de flesta föräldrar.
Det finns alltså många, mer eller mindre utmärkta, ursäkter till att man gärna bor kvar så länge som möjligt. Medelåldern för att flytta hemifrån i Italien är 31 år. Fast för det mesta flyttar man inte så långt hemifrån då heller, för åtta av tio bor högst ett par kilometer från föräldrarna, och en tredjedel högst hundra meter från dem.
Det ska bli spännande att se vad mina egna, italienska barn gör när de blir stora. Tills för ett år sedan hävdade elvaåringen att han aldrig skulle flytta från mamma. Men häromdagen konstaterade han att han längtar efter att gå ut gymnasiet, för då ska han åka jorden runt. Det låter bra, åtminstone så länge det känns avlägset i tiden.
För när den dagen kommer sitter jag nog med samma panikkänslor som kompisen, vars son gått ut universitetet och bestämt sig för att flytta till London. Innerst inne är vi nog inte så olika ändå, svenskar, italienare och andra.
Vi vill gärna att barnen blir självständiga, men samtidigt vet vi ju att det gör ganska ont när de klipper av navelsträngen för gott. Så någonstans inom oss känns det kanske lite skönt att hen stannar hemma några år till.
