Skratt eller medlidande?

I en fin och välspelad föreställning – särskilt stort intryck gör Malin Persson i flera roller – målar Teater Galeasen upp en nidbild av en hängiven vegetarian och antirasist som inte är så bra på mänskliga relationer och föräldraskap. Eller snarare begås ett karaktärsmord på en karikatyr styrd av inre krafter och besvikelser som han inte förmår hantera. Faktum är att intrigen ibland vetter åt Solsidan, med alla korkade missförstånd. Som visserligen balanseras av lättsamt hanterade tempoförskjutningar, avbrott och en hel del enkätintervjuer där aktörerna växlar över till att bli allvetande änglar.

Jag blir kluven inför det här angreppet på den engagerade nutidsmänniskan. Och det är väl själva poängen med föreställningen. Å ena sidan är det lättköpt att hänga ut en person som är så drabbad av falskt medvetande att han bara blir patetisk. Å andra sidan görs det med finess och själsdjup. De bristande anknytningarna spelar över ett stort register, och ickekommunikationen är öronbedövande. Ska man skratta åt Simon Reithners rollgestalt eller lida med honom? Och hur ska han gå vidare?