Hågkomst och utanförskap

Pooneh Rohis debutroman Araben (Ordfront) bygger på växlingar mellan två parallella berättarperspektiv, vars samband efter hand växer fram.

En ung iranskfödd kvinna på tröskeln till en akademisk karriär, kanske även till att bilda familj, för dagbok, eller rättare sagt sammanfattar dagens händelser för sig själv, och gör spontana tillbakablickar där så är befogat, så att hennes vardag och hennes trettioåriga liv gradvis friläggs – samtidigt som hennes sätt att berätta har dolda lager och underjordiska känslor, också när hon verkar som klartänktast.

Kontrasten är stor mot den deprimerade äldre man vars medvetande skildras av en utomstående berättare. Honom får vi följa under ensamma vandringar och resor med kollektivtrafiken under en enda snöig vinterdag, där han utför alldagliga sysslor samtidigt som hela hans själ är i uppror efter ett dödsbesked från hemlandet. Alla de viktiga händelserna och besluten i hans liv rullas upp, och bilden växer fram av en man som är principfast långt över grymhetens gräns. Ett mycket intressant psykologiskt porträtt, både inlevelsefullt och avgrundsdjupt förebrående.

Intrigen uppväcker ymneligt andra berättelser och miljöer. Stockholmsskildringen är nästan övertydligt närvarande, och dialogen visar att Rohi har ett språköra utöver det vanliga. Hon är ju också till vardags doktorand i språkforskning.

Men det är hågkomsterna som har ett alldeles speciellt skimmer, därför att de informeras av motstridiga känslor och rädslor på ett sätt som kryper under huden på upplevaren. Det gäller både lyckliga stunder och fasansfulla upplevelser som de iranska mördarfängelserna.

Araben har omedelbar politisk slagkraft åt två håll. Den visar upp den iranska regimen i all dess pågående omänsklighet. Och den är en bred skildring av de mekanismer som gör att invandrade inte kommer in på den svenska arbetsmarknaden på ett sätt som motsvarar deras kompetens och ambitioner.

Titeln är ett exempel på detta. Huvudpersonen, som i hemlandet var fabrikschef och kallades Herr ingenjör, har accepterat att ta på sig ickeidentiteten “araben” trots att han är iranier. Hans misslyckande tar också formen av att han gång på gång återkommer till att hans roll i samhället är att vara avskräde. Hans djupa, nästan förlamande depression bildar ytterpunkten i ett diagram över det svenska samhällets orättvisa som borde stämma till allvarlig politisk eftertanke.

Den enda invändning jag har mot Rohis anmärkningsvärda debut är att stilen borde ha redigerats mer. Det finns för många självsvåldiga och ibland nästan poänglösa meningar som hade kunnat vässas eller tas bort. På det enskilda stället gör det inte så mycket, eftersom språket lever och bultar och till och med berikas av lakuner, men på ett övergripande plan känns valhäntheten lite tröttsam.

Detsamma gäller för symbolspråket. Snön och bruket att dela upp människor i “krulliga” och ”övriga” etableras tidigt. Men sen bara fortsätter det med jag vet inte hur många beskrivningar av vit snö på kala svarta grenar och registreringar av folks kroppsbehåring framom allt annat. I en bok full av överraskningar och fördjupningar blir upprepningar som inte tillför nånting tröttsamma.

Vilket inte hindrar att helhetsintrycket är förtrollande; också den relationsskildring som är en av bokens huvudtrådar imponerar och griper tag, särskilt som frågan lämnas obesvarad om i hur hög grad huvudpersonen formats eller till och med skadats av sina föräldrars trauma i Iran och misskännande i Sverige.