Riskkapitalistboomen

Lotta Engzell-Larsson inventerar i Finansfurstarna – Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna (Weyler) likt en socialantropolog hur nya seder gjorde entré i den svenska kapitalismen och på så vis var med om att omforma hela samhället.

Det var USA-utbildade ekonomer som kom hem med taktiken att köpa upp välmående företag för lånade pengar, använda deras tillgångar för att betala av på lånen, och dessutom göra enorma avdrag i deklarationen för räntekostnader. Genom att trimma, banta och avveckla går det sen att inom några år kunna sälja till ett mycket högre pris. Och kamma hem rysligt mycket pengar, inte minst i avgifter från dem som investerat i spekulationsprojekten.

Detta sågs inte väl av de äldre generationerna inom den svenska finansen – men de goda förtjänsterna gav de nya sederna allt större inflytande.

Nymodigheterna synkade väl med att de offentliga bolagen och verken började säljas ut till underpriser, och med garanterade intäkter. “Här såldes verksamheter med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, det var som en dröm.”

Engzell-Larsson redovisar också de efterföljande motgångsåren och skandalerna, och gör den kloka generella förutsägelsen att en alltför stor upplåning i sig alltid medför stor risk för kriser på företags- och även nationell nivå. Samtidigt som det finns en underliggande stämning av att renodlingen också hade hälsosamma effekter.

Med andra ord får den principiella kapitalismkritiken anstå till de ytterligare böcker som väntas under våren. Den här är just på grund av sin perspektivrikedom inifrån branschen väldigt lärorik. Framför allt är det folkbildande för debatten att få lära sig hålla isär dessa operationer från investeringar i (och kapitaltillskott till) nystartade eller satsande företag.