En maid från Iloilo

Ilo Ilo berättar om tillvaron för en filippinsk hushållsarbetare, maid, i Singapore. Johanna Kronlid har sett filmen och har en alldeles särskild koppling till historien: Under några år bodde hon själv i Singapore och hade en maid från Iloilo. Hon hette Lydia.

Ilo Ilo hade kunnat vara hur uselt gjord som helst. Den hade ändå gått rakt in i mitt hjärta. För jag har varit där – i Singapore för femton år sedan, arbetsgivare åt en hushållsarbetare, en ”maid”, som precis som filmens huvudperson kom från den filippinska provinsen Iloilo på ön Panay.

För mig kändes den som en dokumentär. Teresa (Angeli Bayani) från Iloilo anställs hos en kinesisk familj, hunsas av mamman som spelas av Yann Yann Yeo, blir bundsförvant till den smygrökande, olyckliga pappan, (Tian Wen Chen) och till sist extra-mamma åt och kompis med sonen i huset. Unga Koh Jía Ler gör en beundransvärd prestation som den tjuriga, ensamma och lätt bortskämda Jiale.

Den smärtsamma scenen finns med – Teresa räcker över sitt mörkgröna filippinska pass till sin nya husmor. ”Det är bäst att jag förvarar det åt dig.”

Men orsaken till beslagtagandet av passet berörs inte i filmen.

Singapores regler för gästarbetare är stenhårda och slavliknande. En arbetsgivare åt en hushållsarbetare är ansvarig för att den anställda inte begår några brott. Också för att kvinnan inte blir med barn. Blir hon gravid utvisas hon och arbetsgivaren får betala dryga böter till staten. Motsvarande 30 000 kronor var det under min tid i landet. Det bör påpekas att Singa-pores läkare var förbjudna att skriva ut preventivmedel till ”maiderna”.

Det var den förklaringen jag fick av andra mer erfarna svenskar när jag skulle till och anställa ett hembiträde. Och rådet att ta passet – annars kan hon ju rymma om hon gjort något opassande, och det skulle också ha lett till böter.

Men när Lydia Labanero buttert räckte fram sitt pass till mig utan att jag bett om det, då sa jag nej. ”Du ska inte lämna ifrån dig ditt pass. Det är ditt och ett brott mot mänskliga rättigheter att ta det ifrån dig.” Lydia såg ironisk ut.

Det är berättigat att kritisera regissören Anthony Chen för att filmen helt saknar perspektiv på staten Singapores ansvar för hushållsarbetarna. Ända till häromåret saknades exempelvis regler för arbetstider. Många arbetade i princip dygnet runt, sju dagar i veckan.

Hos vår granne jobbade en sjuttonårig indonesiska. Efter att inte ha fått en enda ledig dag på två år och dessutom haft arbetsuppgiften att vända på familjens åldriga farmor ett par gånger varje natt, bad hon om en halv dag ledigt i veckan när kontraktet skulle förnyas. Nej, sa arbetsgivaren.

Flickan rymde.

Förklaringen till frånvaron av kritik är kanske inte alls att Ilo Ilo skulle ha censurerats i Singapore om den varit kritisk.

Anthony Chen har nämligen gjort en film om sin egen uppväxt med Aunti Terry från just Iloilo, som precis som i filmen skickades hem till Filippinerna när familjen drabbades av ekonomiska bekymmer.

Chen beskriver i en intervju hushållsarbetarna som ”surrogate friend or surrogate mother”.

– Men plötsligt beslutar man sig för att slänga ut dem eftersom barnen blivit stora, eller för att man ska flytta, eller på grund av ekonomiska problem. Och jag tror att ingen förstår effekten det har på barnen, säger Anthony Chen, som längtade efter Teresa och sörjde henne i många år.

Aj, den tog. Hur länge längtade och sörjde mina barn Lydia?

Vi har hittat henne igen. Tappade bort henne under många år. Men, tack gode gud för Facebook, nu pratar vi i telefon ibland och mejlas lite.

Den sista dagen. Lydia hade bestämt sig för att flytta hem. Vår yngste var sju år. Till sist fick jag med våld bända loss deras armar från varandra.

Var det värt det? Jag valde medvetet att anställa en kvinna så att jag själv kunde fortsätta mitt journalistiska arbete.

Jag skulle inte vilja vara utan Lydia i mitt liv. Men jag måste inse att jag har varit del av ett system där människor cyniskt utnyttjas.

Läser antologin Rena hem på smutsiga villkor – om hushållstjänster, migration och globalisering av Anna Gavanas och Catharina Calleman. Ett kapitel handlar om Singapore – där till min förvåning de svenska kvinnorna numera tar med sig hushållsarbetarna till kyrkans barntimme. Så kan filippinskorna leka med ungarna med mammorna snackar. Så gjorde vi aldrig på min tid …

Det slår mig när jag ser filmen med den inte alltid så snälla singaporianska mamman:

Singapores familjer är fast i ett system. Där finns ingen annan barnomsorg, ingen äldrevård. De flesta kvinnor förvärvsarbetar. Arbetsdagarna är långa, semester existerar inte. De kvinnorna är lika utlämnade till gästarbetarsystemet som de burmesiska, lankesiska och filippinska kvinnor som lämnar sina familjer för att finansiera utbildning och bostäder.

Men vi svenskar? Varför anpassade vi oss till den kulturen med hull och hår? Alla ”westerners” var inte justare mot ”maiderna” än singaporianerna – som heller inte var hänsynslösa allihop.

Svaret är att vi ville leva lyxliv, ett par år. Det är dags att jag slutar lura mig själv.