I dag handlar allt bara om det politiska spelet.
Denna mening stånkas och suckas fram i alla möjliga sammanhang. Särskilt ofta i sammanhang där äldre, inte sällan manliga, politiskt intresserade rör sig.
En sökning på ”det politiska spelet” på nätet ger närmare en halv miljon träffar. Det kan handla om det politiska spelet bakom visselblåsaren Edward Snowden, den svenska höstbudgeten, Syrien, barnens framtid, jultomten eller om spelet om det politiska spelet.
För några år sedan hörde man i stället titt som tätt, när någon verkligen ville poängtera Allvaret i frågan, att ”det är ett hot mot demokratin”. Vilket bidrog till viss inflation i det hyfsat viktiga ordet demokrati.
Typ: ”Vi stoppar in ett demokrati här, det gillar ju alla. Och ett hot där, det ogillar ju alla. Så förstår alla att det är allvar.”
Vad vi egentligen skulle förstå, förstod vi till slut inte.
Det är så med ord och begrepp. De ändrar innehåll, laddas, tappar och fylls med mening beroende på hur vi använder dem. Vem vet, kanske skrattar kommande generationer åt att den politiska reaktionen mot ordet hen, även mot dem som främst tycker det är en smart och kort sammanfattning av ”hon eller han”?
Nu verkar i alla fall ”det politiska spelet” gå samma väg som ”ett hot mot demokratin”. Den som effektivt vill avfärda någon eller något kan slänga ur sig ”Men hallå! Det är ju bara en del av spelet”. Och låter lite så där lagom insiderkunnig.
Så står vi där igen. Inflation. Plötsligt är allt politiska spel.
Men så kanske det är. Att all politik faktiskt kan tolkas som spel. För har politiken någonsin varit spelfri? I sådana fall när? Under romarriket? När Saltsjöbadsavtalet slöts? När EU bildades? Är inte Socialdemokraterna ett parti som verkligen ryggdunkar den som lyckas vara en god realpolitiker, en spelare?
Okej, jag förstår risken med för mycket fokus på spel. De kan leda till avideologisering och allt blurrigare skiljelinjer. Medieforskningen visar att väljarna, särskilt de unga, blev allt mer politiskt intresserade när valet 2010 närmade sig. Samtidigt handlade över hälften av de politiska nyheterna från SVT, Sveriges Radio, kvälls- och morgontidningar om spel/strategier. Och samma väljares förtroende sjönk då för dessa medier.
Men kanske är det snarare de väletablerade medierna som tappat formen.
Eller är så måna om att hinna med ”i tiden”, att de släpper det de är bra på. Och att vilsenheten och rädslan leder till att vi som läsare/lyssnare/tittare tappar förtroendet. Vilket i sin tur får politikerna att tramsa.
För kanske vill vi mediekonsumenter inte ha antingen eller. Det vill säga antingen saklig rapportering om sakligt innehåll. Eller osakligt och fjantigt om politiska personer och politiska spel.
För det är ju intressant att en tidning som Fokus, vars lod ligger lika djupt i såväl sakpolitik som i spel och som dessutom förstår vikten av att gestalta dess samband, ständigt lyckas locka fler läsare.
För ska det politiska spelet ta plats, ska det tas på allvar. Annars blir ju allt bara ett spel.
