Ojämlikheten obducerad

Politiska beslut påverkar folkets liv och hälsotillstånd. Det går att mäta vilka som gynnas/drabbas av en reform eller en indragning.

Sämre fungerar det åt andra hållet: folkviljan har numera mycket svårt att finna uttryck och representation. Valet mellan olika partier är ett alltför trubbigt och motsägelsefullt kommunikationsmedel. Alternativen rymmer sällan några explicita instruktioner till makthavarna, och valet har på sistone alltmer kommit att handla om ”förtroende” än om politik. Den som går till valbåset eller opinionsundersöks gör det alltså i egenskap av konsument, mer än medborgare. (Den rollen är den aktiva motsvarigheten till att livsmotgångar betraktas som den enskildes skuld, eller som otur i ett lotteri, inte som konsekvenser av politiska beslut.)

Tvärt emot bilden av demokrati har styrningen av samhället på sistone kommit att utgå från effektivitetsprinciper, vars politiska konsekvenser (vilka som gynnas/drabbas) sällan tas upp till diskussion, även om en sån debatt kommit igång ur diverse vinklar.

På ett seminarium på ABF Stockholm i helgen, som borde ha haft tusentals besökare, beskrev olika forskare jämlikhetens försvinnande, efter en peak under 1970-talet, i Sverige och med några undantag i hela världen. De kom även med förslag på vad som skulle behöva göras.

Johan Fritzell visade att ökningarna i ojämlikhet (GINI-koefficienten) bygger på att de rikaste har gynnats och de fattigaste drabbats, och framhöll att detta beror på en

avsiktlig politik. Henry Ohlsson, expert på förmögenheter ur nationalekonomiskt perspektiv, visade flera intressanta historiska tidskurvor och kunde dra slutsatsen att vi är tillbaka på artonhundratalet i många avseenden. Irene Wennemo riktade in sig på att arbetslösheten beror på att de unga sent eller inte alls kommer in på arbetsmarknaden. Men väl därinne har en det sen ganska bra. Hon gjorde även den snillrika iakttagelsen att jobbskatteavdraget egentligen är ett sätt att skära ner bidragsnivåerna utan att behöva stå för det politiskt.

Avslutningsvis hade statsvetenskapsprofessorn Joakim Palme en hel uppsättning förslag som gick ut på att finansiera ökad jämlikhet med ökat skatteuttag, och då inte bara ekonomisk jämlikhet utan även livschanser.

Diskussionen efteråt informerades av den gemensamma insikten om att det i hög grad är politiken som är problemet, i synnerhet finansdepartementets motsträvighet mot investeringar i jämlikhet. Henry Ohlsson föreslog rakt av att höja både momsen och barnbidragen.

Samma dag hade jag läst ut en mycket viktig bok som berättar ungefär samma historia med utblick över hela världen: Åtstramning till döds. Om en ekomomisk doktrins misslyckande. Folkhälsoforskarna David Stuckler och Sanjay Basu är ena hejare på att hitta statistik och analysera den, och sätta in den i analyser av den politik som förts. De är även duktiga på att skriva, och kan illustrera nedskärningarnas dödlighet med berättelser om enskilda personer.

Deras metod är att använda jämförelser mellan länder som valt olika politisk väg till ett slags experimentlaboratorium. Island valde att behålla välfärden, men Grekland finner sig i att skära ned och sälja ut – vilket är en katastrof såväl ekonomiskt som hälsomässigt. Rysslands snabba nedmontering av välfärden ledde till tio miljoner döda män i aktiv vuxen ålder, så inte i grannländerna. Exemplen är jättemånga och tydliga och ger vid handen att nyliberalismen inte bara har fel utan även är dödsbringande. Så här lyder ett av anropen från Stuckler och Basu – och märk väl att de drar hela det politiska spektrum över en kam:

“Politiker till både höger och vänster brukar torgföra idéer som bygger på förutfattade samhällsteorier och ekonomiska ideologier, och inte på fakta, siffror eller data. Bara när medborgarna har tillgång till och kan engagera sig i fakta, kan politikerna göras helt ansvariga för sina budgetbeslut och hur dessa beslut påverkar liv och död.”

Alla som uppskattade boken Jämlikhetsanden kommer att ta Åtstramning… ännu tyngre till sig, därför att den inte bara presenterar samband utan även obducerar de orsakskedjor som olika politiska handlingssätt utlöser. Och dess bredd gör att den visar att hela världen har samma uppgörelse framför sig. Innanför eller utanför politiken.