Den demografiska vinden vänder
I 20 års tid har finanspolitiken kunnat åka snålskjuts på en demografisk medvind.
Andelen personer i arbetsför ålder steg, medan barnkullarna och pensionsavgångarna var förhållandevis små. Något som gjorde att trycket på ökade välfärdsutgifter hölls tillbaka.
Samtidigt genomfördes rejäla nedskärningar i utbetalningarna till hushållen. Svängrummet användes inledningsvis till att sanera statsfinanserna, men på senare år har det i stället gått till att sänka skatterna. Men nu vänder den demografiska vinden. Så lyder budskapet i en ny rapport från Studieförbundet näringsliv och samhälles (SNS) särskilda konjunkturråd, som ställer frågan: Hur får vi råd med välfärden?
Frågan är berättigad. Enligt statliga Konjunkturinstitutet krävs det 57 miljarder kronor mer till den offentliga sektorn mellan åren 2015 och 2018 för att bibehålla nuvarande omfattning och standard i välfärden. Annars kommer personaltätheten att försämras och ersättningarna att gröpas ur i takt med att andelen svenskar i vård- och omsorgskrävande åldrar stiger.
Samtidigt ska vi komma ihåg att det offentliga åtagandet har minskat stadigt under det senaste decenniet. SNS-forskarna varnar för att fortsätta på den vägen, eftersom välfärdstjänster och socialförsäkringar som inte motsvarar medborgarnas förväntningar bäddar för privata tilläggslösningar för dem som vill och har råd. Något som på sikt hotar legitimiteten för hela systemet.
Enligt rapporten finns det dessutom ett naturligt tryck på stigande välfärdsutgifter i takt med att vi blir rikare, eftersom välståndet får oss att efterfråga mer av det som välfärden har att erbjuda. Under de gångna 20 åren har denna efterfrågan dolts av den demografiska utvecklingen, men framöver lär den göra sig påmind.
Kan då inte högre tillväxt, och därmed höjda löner och växande skatteintäkter, lösa finansieringsproblemet?
Nej, säger experterna. Kostnaderna för vården, skolan och omsorgen består till stor del av löner. Och lönerna på dessa områden måste växa i samma takt som i resten av samhällsekonomin, annars väntar strömhopp från välfärdsjobben.
Dessutom ser rapportförfattarna, till skillnad från regeringen, bara ett begränsat utrymme för ytterligare reformer för att få fler att söka sig till arbetsmarknaden. I stället förespråkar de åtgärder för förbättrad arbetsmiljö och omställning så att fler kan jobba längre upp i åldrarna.
Mellan raderna om ökad försäkringsmässighet i socialförsäkringarna och höjd produktivitet i välfärdssektorn framkommer dock att svaret på ursprungsfrågan i slutänden handlar om ett val mellan högre skatter, höjda egenavgifter – och sänkt standard.
