Med den konstiga skoldebatt som förs, där effektivitetstänkandet liksom automatiskt hamnar framför innehållet, känns det befriande att möta frisinnad pedagogisk forskning.

wowpedagogik_1404Douglas Thomas och John Seely Brown ägnar en hel liten bok åt att förespråka onlinespelet World of Warcraft som pedagogiskt föredöme också för undervisningen på skol- och universitetsnivå.

Därför att där lär sig folk självmant, som del av ett kollektiv; var och en ägnar sig åt att öva upp nånting som hen blir särskilt bra på, och kan därför göra viktiga insatser i monsterdödandet.

Så dels gör entusiasmen pedagogiska underverk, dels är kollektivt samarbete vad samhället behöver. Författarna skriver:

”Nästan alla utmaningar som vi står inför idag är kollektiva, snarare än personliga problem. Och att ta sig an stora utmaningar – vare sig ekonomiska, miljömässiga eller sjukvårdsrelaterade – har genererat flera meningsfulla lösningar.”

(Som märks är boken tyvärr inte särskilt bra översatt.)

Jag känner igen beskrivningen av hur en absorberar kunskaper och färdigheter när det motsvarar ens verkliga intressen och en kan få omedelbar avsättning och uppskattning för det en lärt sig.

Och identifikationen i att vara ute på ett monsterdödaruppdrag är tilltalande.

Men jag saknar samtidigt allmänbildningen. Resultatet måste ju bli att det inte längre finns nån gemensam skatt av kunskaper, berättelser och värderingar, utan att alla bara bidrar med sitt till knytkalaset.

Och var finns i så fall överblicken lagrad, och kritiken? Blir inte de tillfälliga kollektiven försvarslösa mot auktoriteter och talibaner, lätta att utnyttja och bedra?

Och omvänt: blir det möjligt att föra ett framåtsyftande samtal, till exempel ett seminarium om skolpolitik, om det inte finns en gemensam grund, därför att alla har lärt sig enligt den metod som rekommenderas: ”fjanta, hänga runt och nörda loss”?

En ny lärandekultur. Att odla fantasin för en ständigt föränderlig värld (Daidalos) är således inspirerande läsning, men behöver kompletteras av ett etiskt resonemang: hur uppstår samhällsmedborgare, inte bara tillfälliga grupper för specifika uppdrag som spelkonstruktörerna definierat?

Och jag är övertygad om att skolan redan gör ett bra jobb i det avseendet, trots att det är en aspekt som urholkats på kredd och resurser, inte minst på grund av den konstiga skoldebatten.

Så det primära monsterdödaruppdraget ligger i öppen dag: Att tillsammans definiera utbildningen i all dess mångfald, och omsätta de kollektiva insikterna i politiska krav som inte enbart är budgetstyrda.

John Swedenmark