Diagnos bipolär

Det görs inte särskilt många framsteg i Sverige just nu, men den ökade öppenheten kring psykiskt lidande är en god trend. Även om själva psykiatrin är oerhört styvmoderligt behandlad ekonomiskt, vilket går ut över personal, patienter och hela samhället.

Det har blivit alltmera möjligt att prata om de lidanden så väldigt många går igenom, utan att de därmed reduceras till dårar, anonymiseras.

Uppdelningen i friskt och sjukt, normalt och abnormt, har gradvis tonats ner till förmån för ett mer allmänmänskligt perspektiv, och mycket av det är faktiskt journalistikens förtjänst.

Ett exempel som kan rekommenderas till var och en är det senaste numret av Nya Pockettidningen R, helt och hållet skrivet av författaren Jan-Ewert Strömbäck, välkänd från LO-Tidningens och Arbetets spalter.

Eftersinnande redovisar han sin egen bipolära sjukdom, humörets olika faser, diagnosens roll, den fungerande behandlingen med litium. Han är till och med så modig att han i skönlitterär form berättar om en tragisk händelse som påverkat hela hans liv.

Det är gripande, men också finurligt nyktert och rättskaffens. Strömbäck väver in både litterära referenser och djupa samtal med andra kämpande, både anhöriga och drabbade. Och bidrar på så vis stort till en friskare stämning i samhället, väl medveten om att:

”Öppenhet och bemötande är två viktiga kriterier i varje patients tillfrisknande, ja, liv överhuvudtaget.”