Oförliknelig klasskildring

Tomas Espedals skildring av klassamhället i den norska kuststaden Bergen är oförliknelig. Klasskillnaderna bygger upp den rymd som huvudpersonerna rör sig i när de relaterar till varandra, skriver Arbetets kulturredaktör John Swedenmark.

Att väva in sin egen historiska person i en roman eller diktsvit har länge förekommit – tänk bara på Strindberg – men är numera en av de litterära huvudgenrerna. Alltså inte bara en tillbakablickande självbiografisk berättelse, utan ett skrivande som samspelar med världen och förhåller sig misstänksamt till sig självt – och därmed förmår berätta en oförutsebar, motsägelsefull historia.

Den term som slagit rot är ”autofiktion”. Den är inte helt lyckad. Även om ”fiktion” i dagligt tal betyder ”påhitt”, så uppstår automatiskt en jämförelse med verkliga fakta och personer, samt frågor om berättarens moraliska och psykiska tillräknelighet. Paradoxalt nog.

Om det är en allmänt framviskad sanning att romanfiguren X går tillbaka på filmregissören Y skapar fiktionen distans och trygghet. Men om författaren i texten gör anspråk på att skildra sitt samspel med verkliga personer flyttas fokus från textens eget förlopp till en jämförelse med verkligheten. Därmed hamnar det litterära i skymundan, fastän det egentligen är skrivandet som driver berättelsen.

”Autofaktion” vore egentligen ett mycket bättre ord. Tillverkning av fakta kring den egna tillvaron, med litterära medel. Där tiden är ett viktigt element: framrullandet, komplikationerna, överraskningarna. Mycket som i en film. En film av språk.

Exemplen är många, och gränsdragningen inte alltid lätt. Jag brukar framhålla Maria Zennströms Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? (2010) som mönster. Den går bara att läsa i en riktning. Och då växer språket och dagsnoteringarna till nånting mycket större. Till ett enormt existentiellt klangackord.

Men nu har jag ännu en favorit. Norrmannen Tomas Espedal skildrar i Mot konsten sitt och sina närståendes liv från en utkikspunkt så nära förknippad med skrivandet att inhandlandet av nya färgband framstår som tillvarons höjdpunkt.

Och funderingarna kring själva skrivandet har en alldeles sällsam lyster, till exempel den här skildringen från ungdomen:

”Jag tyckte om att sitta vid skrivbordet, ostörd och koncentrerad, som om jag väntade på något jag inte visste vad det var, timme efter timme, på kvällarna och på nätterna, en slags vakenhet och uppmärksamhet som gav utslag i form av meningar och ord, ofta främmande, ibland obehagliga, som om de inte var skrivna av mig, av någon annan; jag visste inte alltid var orden kom ifrån. Jag hade ännu inga förutsättningar att kunna bli författare; det enda jag hade var denna förmåga att arbeta, att sitta still, dag efter dag, vid skrivbordet. Jag hade hittat min plats. Jag hade hittat min maskin.”

Men det hindrar inte att Mot konsten är en oförliknelig klasskildring som sträcker sig över flera generationer, och är oupplösligt förknippad med Bergens sociogeografi. Så till den grad att jag var tvungen att googla kartan för att förstå hur de olika adresserna hänger ihop.

Anslaget är sorg och vilsenhet. Espedal har just blivit änkling och är helt förstörd. Med ansvar för en tonårsdotter och otryggt boende. Det är kallare inomhus än ute i vintern. Frostrosor spelar en stor roll.

Sen vidtar en väv av berättelser om flytt och återhämtning, men också systematiska tillbakablickar på äldre generationer, i synnerhet mesalliansen mellan pappan med de stora händerna och den nerviga mamman av fin familj.

Klasskillnaderna utgör den här romanens kardinalväderstreck; de bygger upp den rymd som huvudpersonerna rör sig i när de relaterar till varandra. Och de platser de bebor, de synnerligen välskildrade rum som de uppfyller med mer eller mindre motvilja. Allt är klass, och Bergen en hård stad där det hör till en pojkes uppväxt att lära sig slåss och tåla stryk. Familjen härdade länge ut i en betongförort men flyttade i hans tonår till radhus ”i fiendeland”, vilket skilde honom från kamraterna och (enligt romanens logik) drev in honom i läsandet och litteraturen. Ja också skrivandet är totalimpregnerat av klass i denna märkliga bok. Det är som om den uthålliga koncentrationen vid skrivmaskinen inte bara rymmer hans egna erfarenheter utan även förfädernas och omgivningens. Som om detta liv vid sidan av, tack vare konsten att hitta lämpliga formuleringar och presentera dem i exakt rätt musikalisk ordning, blir nånting som tar revansch på och uppväger den klassmässigt bestämda livsuppgivenheten hos alla, och därmed även underförstått går en hopplös tungviktsmatch mot döden.