Det helvetiska idealtillståndet
Det var en gång en tysk målarinna som vi kan kalla G och som bodde i en trång och dragig lägenhet i ett av Berlins slumområden. Hon eftersträvade fulländning och vid ett tillfälle förklarade hon för en vän att hon var beredd att sluta ett avtal med djävulen för att uppnå detta.
Dagen därpå uppenbarade sig tre uppseendeväckande välklädda herrar i hennes lilla lägenhet. De var ytterst belevade och artiga och G förstod genast vad det var frågan om.
– Jag vill ha samma avtal som ni skrev med Picasso. Uppnå hög ålder, få 50 miljoner dollar, varav tre miljoner i förskott direkt efter att kontraktet skrivits på, en stor ateljé – och som sagt fulländning.
– Bagateller, replikerade en av männen.
G frågade förstås hur tillvaron kommer att se ut den dagen hon går in i evigheten.
De tre herrarna skruvade på sig, bytte blickar och såg förnärmade ut.
– De senaste 2 000 åren har vi utsatts för ytterst fientlig och lögnaktig propaganda om hav av kokande svavel, regn av blod, avskyvärda monster med åtta huvuden. Ett bottenlöst hat för allt det vi står för!
De tre bytte återigen blickar, viskade sinsemellan och kom till slut med ett förslag.
G skulle få avgöra själv och erbjöds en veckas rundresa. Efter det kunde hon bestämma sig.
Efter en viss tvekan gick hon med på förslaget och råddes att ta med tandborste och en varm jumper.
Någon timme senare satt de fyra i en tom tunnelbanevagn som rasslade fram under Berlin. Strax före stationen Heidelberger platz stannade så plötsligt tåget, G leddes ut och fram till en hissdörr. I hissen fanns bara en knapp att trycka på, en knapp med en pil som – naturligtvis – pekade nedåt.
När hissen till slut stannade var de tre borta. G öppnade och möttes av en behagligt sval sommarvind och såg ut över ett vänligt, men något monotont landskap.
Framför henne stod en gammal Buick och en chaufför som skulle visa henne runt. Han pratade bra tyska men verkade uttråkad, som om han gjort detta tusen gånger tidigare.
Mycket lövträd och många vackra sjöar, men inga kyrkogårdar, konstaterade hon när bilen guppade fram på grusvägarna.
Byarna de kom till tyckes ålderdomliga med smala gränder och gummor som satt och virkade ute på trottoarerna.
Människorna hon mötte var mycket vänliga. Men samtalen med dem var – intetsägande.
– Det är en vacker trakt.
– Jo. Nog är det det.
Chauffören berättade att hon reste i ett penninglöst land då man insett att alla konton vid årets slut hamnade på samma belopp som vid årets början. Bytesvärdet på smör hade varit detsamma i 9 000 år.
Här, berättade han, hade alla bonderevolter lyckats och alla sociala revolutioner var genomförda. Krig och strejker förekom inte längre och eftersom det inte fanns något att oroa sig för förekom det heller inga filosofiska eller politiska trätor.
Tidningar existerade inte eftersom det inte fanns någonting att skriva om. Sommarmordens tid var sedan länge förbi.
Människorna jobbade några timmar, drack lite öl på kvällen, spelade dart eller boccia – men hade just inte så mycket att prata om eftersom det aldrig hände någonting.
Här var allting färdigt.
När G:s rundresa var över träffade hon de tre herrarna igen – och avböjde erbjudandet. Där skulle hon bli galen, förklarade hon – inte minst med tanke på att det handlade om en evighet.
De tre hade svårt att dölja sin besvikelse och muttrade något om neurotiska européer som inte klarar av ett liv i lugn och ro.
Sedan träffades de aldrig mer.
PS: Detta är en av mig förkortad och omskriven version av berättelsen om G som återfinns i Lars Gustafssons märkliga roman Sigismund från 1976.
