Chefen som kom in från facket

 

Först facklig i 30 år – sen chef över gamla arbetskamrater. Hur funkar det att byta roll?

Utanför kontorsdörren sitter ett märke med en blixt i en gul triangel, en symbol för ”livsfarlig ledning”. Fast där står ”livsfarlig chef”. Och: träffas mellan 10.30 och halv 11.

Jim Larsson är chef över ”gata” i Hallstahammar, sedan fyra år tillbaka.

Han sitter vid skrivbordet, bakom datorn och mapparna över de olika gatornas uppdragsnummer, framför pärmar i långa rader märkta med saker som ”beställda arbeten”, ”färdigfakturerat”.

Det är ett intressant och brett jobb, tycker han, som har hand om asfaltering, gatubelysning, snöröjning, rännstensbrunnar och vägskyltar i kommunen. Han basar över ett litet gäng anställda, och hyr in desto fler. Många är hans tidigare kolleger.

En av dem kommer in och frågar:

– Har du en snökarta över Ljungbys distrikt? Är det här den färskaste? säger han och bläddrar i ett ställ.

– Den är relativt färsk. Lukta, säger Jim.

– Har du bara den, den är värdelös!

De har en rätt tuff jargong, säger Jim. Som vare sig han eller de andra lider av, tror han. Men det gäller att ha fingertoppskänsla och stämma av med nyanställda.

Så dånar det till ute på gården när ett lastbilsflak med vibrator gör sig av med all sand.

Jim tittar ut och ser att de fordon hans anställda kör liksom en del and­ra är samlade vid ett litet vitt hus.

– Den röda bilen, de som har den monterar där inne, det vet jag. Men de andra, de sitter där och fikar ett helt gäng där nu, fast det inte är rast. Jag fattar ju det, säger han och vore det inte för intervjun skulle han gå ner och säga till.

– Det är okej med en kort paus, men inte när det drar ut mot en halvtimme. Jag har inte svårt för att säga till: Ut och arbeta med er, säger han.

Fast då kan han ju få höra: Hur var du själv då?

Det har sina för- och nackdelar att bli värvad till chef på sin egen arbetsplats, som han känner utan och innan.

Under sina år som anställd hade han uppdrag inom Kommunal. Visst snikade han åt sig några minuter då och då, men han tyckte också att han som facklig skulle vara ett föredöme.  Han struntade inte i veckovilan för att tjäna extrapengar, han höll på regler och bestämmelser. Som skyddsombud var han ju också tvungen att tjata på arbetskompisarna: ”Men för helvete Krister, du kan inte stå i skopan och svetsa!” Eller: ”På med hörselskydden!”

– Då var man ju en bakåtsträvare. De skulle bara slipa lite grann, och det var deras öron, tyckte de. Så kommer de 15 år senare och vill få ut på försäkringen för att de har fått en hörselskada.

Men utanför har han aldrig känt sig, vare sig som facklig eller som chef.

Inte heller tycker han att det är jobbigt att skriva underlag inför lönesamtalen och bedöma tidigare arbetskompisar.

– Jag är nog inte den personen. Och de vet nog själva var de har sina svagheter. Jag har förklarat att jag har en annan roll, jag kan inte bara säga: Fika på ni. Jag måste ju se till att jobbet blir gjort.

Frukosten käkar han med ”grabbarna” (som visar sig också vara kvinnor) till 99 procent, middagen till 85 procent. Ibland är det något som ska diskuteras med de andra cheferna.

Hans egen chef hörde sig för med de anställda i början om hur det funkade att ha sin gamla arbetskompis som chef. De flesta tyckte det funkade bra, någon sa att det kändes lite konstigt.

– Jag trodde att det skulle bli mer annorlunda än det blev att vara chef. Sedan vad de säger när jag inte är där, det är ju en annan sak, säger han och skrattar högt.

Som chef kan han, till skillnad från när han var skyddsombud, själv se till att hålla på lagar och avtal, se till att ingen missar sin veckovila. Eller jobbar med fel utrustning.

I arbetsmiljöfrågorna är uppdraget det samma. Liksom när det gäller att följa avtalen som parterna gemensamt har kommit fram till, säger han. Svårare kan det vara vid omorganisation och omplaceringar.

– Som chef vet jag att det måste göras, men som facklig tänker jag på personerna, säger han.

Han är noga med att inte prata jobb förrän arbetsdagen börjar klockan tio i sju. Innan dess ska de som har samlats få snacka och dricka kaffe i lugn och ro.

Men från de andra arbetsledarna kan han få höra, varför kommer dina gubbar ut så sent?

Eller när andra tycker att han ska ta in gratis arbetskraft från arbetsmarknadsenheten, som har ett antal arbetslösa i åtgärder, då säger han tvärt nej.

– I så fall får de köra över mig och förhandla med facket. Jag vill att arbete utförs av betald arbetskraft, annars får det vara, säger han.

En bit bort i korridoren sitter hans egen chef, Annica Wijk, som ansvarar för drift och produktion. Hon säger att Jim Larssons fackliga bakgrund ju är en tillgång – ”egentligen”.

– Alltså nu är det på en bra nivå. I början kunde jag ju undra: Vilken sida står han på egentligen?

– Han är ju arbetsgivarrepresentant nu. Det måste vara svårt innan man hittar rätt, säger hon men tillägger att i rena sakfrågor har det varit en tillgång att kunna fråga honom om vad som egentligen gäller.

Själv har Jim haft nytta av en chef som tagit facket till hjälp. När han anställdes på kommunen en aprildag för 40 år sedan – samma år som lagen om anställningsskydd antogs – sa hans egen chef:

– Gå med i facket!

Chefens baktanke var att förlänga Jims tillfälliga kontrakt så länge att facket till slut krävde att han anställdes. Så fick han snart sin fasta anställning trots att kommunen egentligen hade anställningsstopp.

I 30 år har han haft fackliga uppdrag i Kommunal, varit skyddsombud, ­arbetsplatsombud, ledamot i sek­tionen och revisor i avdelningen. Ibland har han känt att det varit svårt att påver­ka, eller att beslut tagits på central nivå i förbundet.

Som när medlemsavgiften förändrades så att de lågavlönade blev ­förlorarna.

– När facket gör så att de svaga, som städerskorna och vårdbiträdena, förlorar och de rika vinner, då är man ute och cyklar. Det kunde inte jag göra något åt.

Vid en lokal löneförhandling för ett tiotal år sedan gick det bättre. Ledningen var sent ute.

– Då gjorde jag en excelfil med beräkningar. Ju mindre lön du hade desto mer löneökning i procent fick du. Städerskorna fick sju procent. Ledningen ville bli klara snabbt och jag la fram ett färdigt förslag. Pang, så köpte de det rätt av. Facket hade försökt få upp städerskorna i många år, säger Jim och minns att många kom och tackade honom efteråt.

Och de som låg högre fick i alla fall 350 kronor.

– Fick man bara prata lite med dem så förstod de, säger han.

När han fick frågan om chefsjobbet tänkte han att det ”kanske skulle vara skojigt”. Första året gled han in i jobbet genom att vara arbetande arbetsledare.

På anslagstavlan hänger kursintyg och diplom. Det han behövde lära sig var fakturering, praktiska saker och rena arbetsledaruppgifter. Arbetsrätten och arbetsmiljön kunde han.

Fortfarande är han medlem i Kommunal. Hedersmedlem, till och med, som han blev efter 20 år. På sektionen finns Monica Granberg, en av Jims tidigare fackliga kolleger. Han kommer fortfarande upp och snackar en del.

– Med Jim som chef har det aldrig varit några problem. Annars har förtroendevalda ofta glömt allt de lärt sig om lagar, avtal och arbetsmiljö, när de fått en högre position, säger hon, men tillägger att Jim å andra sidan har fått stångas en hel del med de andra cheferna.

– Och i bland kan ju också han falla dit.

Så närmar sig klockan tjugo över tolv och det är dags för den äkta middagsrasten, en trappa ned.

– Här är mina gubbar, säger Jim och slår sig ner med matlådan.

Men Mikael Parmtoft och Roland Karlsson protesterar.

– Mig sålde du ju. Så är det när man är slav, säger Roland, som har jobbat under Jim i ett par år, men nu är fastighetsskötare.

Mikael jobbar visserligen ute på vägarna, men med vatten och avlopp, och det är inte Jims ansvar.

– Ska vi spöa basen, säger Roland Karlsson och delar ut kort för poängpokern.

– Jag vann ju stort sist, säger Jim Larsson och kikar i protokollet, jodå, han leder.

De spelar några omgångar medan Jim äter sin pyttipanna, Roland tar en kaka och Mikael dricker en läsk.

– Jag kan ju inte hjälpa att ni är så dåliga, säger Jim och skrattar gott.